Karin Maria hälsade på henne och gav sig också till att plocka förgätmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt kallprat angående vädret, höet, den förestående halvårsbyken o. s. v., o. s. v. Då de samlat tillräckligt många blommor, satte de sig bredvid varandra på den förfallna träbron över bäcken med fötterna dinglande ut över vattnet.
Borta på vägen ett stycke ifrån dem hörde de Joachim och ett par av drängarna komma med hästarna, som skulle ned till vattningsstället, innan de fördes i stall för natten. Ridande barbacka med en à två löshästar vardera veko de av in på en sandig, nedtrampad sidoväg och redo långt ut mellan stenarna i det grunda åvattnet. Joachim såg de bägge fruntimren och hälsade småleende, medan han muntert fortfor att prata med drängarna, som plötsligt på hans uppmaning började stämma upp en sång. Mitt emot gick solen, som en stor röd skiva, ned bakom Marieholms skogar.
— Det är eget vad »lajtnangten» tycks trivas här uppe bland göingarna, sade mamsell Fiken med sin lågmälda, en smula släpande stämma och högst egendomliga uttal, i det hon med huvudet på sned ordnade en krans av smultronblad omkring den färdiga buketten.
— Å, det är ju helt naturligt, han är ju själv göing och kommer väl att ha sitt hem här alltid.
— Men när man har varit i Stockholm och varit på hovet som löjtnanten …
— Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet! skrattade den rättframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han saknar det.
— Nej, det kommer väl an på, var man har sitt hjärta, suckade mamsell Fiken menande.
Karin Maria välsignade mamsell Fiken för det hon strax så behändigt kom in på just det ämnet, hon ville tala om. Hon sade plötsligt allvarligt, men utan att taga sina ögon från hjärtgräset, som hon höll på att sortera:
— Söta mamsell Fiken — jag har just fått veta något — något om Agneta — som gör, att jag är i så stort beråd … Hon stannade obeslutsam.
— Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nästan darrade av intresse och nyfikenhet. Vad i all världen! … Låt mig då äntligen få veta det …