— Å ja, det vore visst bäst, utbrast Karin Maria lättad. Så kunde mamsell Fiken också vara med om det …
Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora förkläde och gav sig till att på det ivrigaste vifta till den unge Skytte.
— Vill ni mig något? ropade han över ängen ifrån hästryggen.
— Ja! skrek Karin Maria gällt, med stor bestämdhet. Kan inte Truls taga dina hästar?
Joachim skakade på huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som barbent, med fingrarna i munnen, hela vägen hade traskat efter de tillbedda krakarna, och gjorde honom själaglad först genom att anförtro honom en häst och därnäst genom att kasta till honom en sexstyver för besväret. Därpå sprang han hastigt tvärs över ängen, och med ett litet likgiltigt: — Vad i Herrans namn står på, kusin? kastade han sig raklång på magen i det höga gräset nedanför bron. Karin Maria och mamsell Fiken drogo strax blygsamt fötterna upp under sig.
— Å, mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole d’honneur, om jag ser annat än sulorna!
— Kusin Joachim! sade Karin Maria strängt och ordnade kjolen rigoröst omkring sig. Om du visste, vad det är för allvarliga saker, vi ha att tala med dig om …
Joachim reste sig hastigt upp på armbågen. — Har du hört något från Agneta? frågade han oroligt.
Karin Maria gjorde en avvärjande rörelse och berättade honom det huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefär på samma sätt, som hon förut berättat det för mamsell Fiken.
Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanför bron, lätt stödd mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmärksamt sin kusin.