— Men … men jag förstår inte! … Han, som brukar vara tjurhuvud som bara fan … Något måste ha influerat på honom …
Joachim stod och tänkte på sitt nattliga besök i Kristianstad för en veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta förebrått sig att genom sin obetänksamhet ha satt sin älskades rykte i fara och fruktade nu strax, att någon möjligen sett honom och Agneta tillsammans och utlagt det på ett sätt, som … Han blev både kall och varm vid tanken på, att Nils Olof kanske från ett eller annat håll fått nys om saken.
— Influerat på honom! upprepade Karin Maria och rodnade häftigt. Ja … det är möjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid ända från början varit emot partiet, som du vet …
— Så kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet förr, tycker jag, mumlade Joachim.
— Men, Joachim, är det verkligen möjligt, att du rakt inte förstår att värdera en sådan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria förargad.
— Jag måste väl först veta, vad som ligger under, svarade Joachim, ovanligt misstänksam — ännu med tanken på sitt möte med Agneta spökande i huvudet, och på sitt sista stormiga samtal med »friaren». Det tycks mig så onaturligt, att någon så där, mir nichts, dir nichts, kan avstå från Agneta. Det stämmer rakt inte med vad han annars har låtit mig förstå.
Joachim var icke nog psykolog för att kunna inse, att hos en person med ett sådant temperament som Stjernes — lymfatiskt och melankoliskt — ger ofta den första uppbrusningen, det första kraftfulla motståndet vika för en slö och trist modlöshet, en tungsint olust att vidare göra någon ansträngning, vilken man dock icke längre hoppas skola krönas med något som helst resultat. Joachim eggades av motstånd, Stjerne slappades — det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade över utan att kunna fatta.
Mamsell Fiken med sin vidsträckta, om än något dunkla och osammanhängande människokännedom förstod det — hon visste blott icke, hur hon skulle uttrycka det. Hon såg tvekande på Joachim, och sade på sitt lågmälda, välvilliga sätt:
— Jag tycker likväl löjtnanten skulle tala med herr baronen ännu en gång. Det kan ju hända, att herrarna då komma bättre överens. Och när han själv har sagt till Karin Maria, att han vore hågad att träda tillbaka …
— Det skall vara med courtoisie man träder tillbaka för mig, om jag skall kunna taga emot det med honnör! utbrast Joachim med sin ömtåliga hederskänsla häftigt.