Tunga bördor sinnet trycka,
Bördor utaf tusen slag;
Vansklig är all jordisk lycka,
Hastigt flyktar glädjens dag:
Men jag knotar ej deröfver,
Ty jag vet att jag behöfver
Något som påminner mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.
3.
När mig brottet vill bestrida
Rättighet att kallas Din,
Ställ Dig, Jesu! vid min sida,
Så blir segren säkert min;
När förförarn lägger snaror,
När begäret för i faror,
Värdes Jesu! varna mig,
Att mitt hjerta tillhör Dig.
4.
Trägna suckar vill jag sända
Mot odödlighetens högd,
Och min håg från jorden vända
Till en värdigare fröjd.
Ofta vill jag eftersinna,
Att ditt blod Du låtit rinna.
För att öfvertyga mig.
Att mitt hjerta tillhör Dig.
5.
Sorgligt måste jag bekänna,
Att jag ofta brutit tro;
Ångrens tårar kinden bränna,
Hjertat finner ingen ro:
Och det fel som jag begråter,
Öfvar jag så ofta åter.
Ach! mitt hjerta glömmer sig,
Glömmer att det tillhör Dig.
6.
När, från jordens faror frälsad
i den krets mig är beredd,
Af ditt milda öga helsad,
Af din hand jag blifver ledd,
Då skall hjertat tacksamt vara,
Och hvart ögnablick förklara
Hvad din nåd försäkrat mig,
Att det evigt tillhör Dig.
N:o 299.