Med detta hopp jag väntar tryggt
Den obekanta dagen;
Den som på Gud sitt hopp har byggt
Var aldrig än bedragen;
Den ljufva tron, att, i mitt fall,
Min själ till Gud sig lyfta skall,
Blir aldrig mig betagen.

Nej! det är amen, sant och visst,
Och kan omöjligt fela,
Att i ditt sällskap, Jesu Christ!
Jag Himlens fröjd skall dela, —
Att jag skall se, med klarnad blick,
Hvad här min tanka öfvergick:
Mitt väsen i sitt Hela!

FRAGMENTER OCH OFULLÄNDADE STYCKEN.

STYCKEN af ett TAL, hållet för Kongl. Akademien i Åbo den 29 November 1799.

Du har försonat oss: vi hate dig ej mer.
Sjunk fridsamt, Tidehvarf i evigheten ner!
Mörkt, som ett midnattsmoln, du syntes nalkas jorden:
Blod flöt kring söderns fält, blod strömmade i norden.
Från fallna städers mull, från brända tempels grus
Steg röken opp mot skyn, och skymde solens ljus;
Steg mången vålnad opp af slagna barn och makar
Dit! till Hans ljusa Thron, som öfver verlden vakar,
Att der med hämmad gråt, att der med samladt mod
Anklaga den barbar, som gjutit deras blod.
Anklaga denna konst, som född af grymma nycker
Föraktar fredens Gud, och menniskor förtrycker,
Den blodbestänkta konst som far från land till land
Med sveket i sitt bröst och rofvet i sin hand,
Som kanske länge än skall jordens folkslag härja,
Och skördens glada fält med blod och tårar färja.
Så stormigt, tidehvarf! din första morgon var;
Din middag stod i moln — Ach, är din afton klar?
Se, hvilket rysligt moln der blixtrar uti söder!
Hör dessa dystra dån! — O mine usle bröder!
O enkor, makar, barn! hvem skall försvara er?
Med hvarje ögnablick se döden ljungar ner!
Hvad hyddor falla der! — Ej krigets åska vördar
Den Högstes helgedom, ej fattigdomens skördar.
Hvad grymma skådespel! — Dock är väl denna dag
För sorgens tårar gjord, för lutans dystra slag?
— — — — —
— — — — —

Vid ljudet af den röst, att långt från andra länder
Ett länge väntadt skepp syns nalkas bygdens stränder,
Och vid den första skymt ifrån dess glada topp,
Hur klifver ynglingen i tornets fönster opp!
Och der med ögat, stärkt i en förtrollad spegel,
Han märker skeppets gång, han räknar alla segel,
Han ser en saknad vän, på däcket lyckligt röjd,
Och ropar: det är han! med känslans unga fröjd.
Men då med tysta steg en trogen älskarinna
I hoppet tjust, att der sin älskling återfinna,
Sig smyger oförmärkt på någon enslig vind
Med glädjen i sitt bröst, och lågan på sin kind,
Och sänder blick på blick mot hafvets vilda bölja,
Att i bevingad fart det snabba skeppet följa.
"O stiger han i dag på Fosterbygdens strand
Med lika ädel själ, med lika redlig hand?
O mins han, hvad han svor: 'ja, hafvets grymma vågor
De kunna dränka mig; men dessa ädla lågor,
Som flyta från min själ i hvarje droppa blod,
Var viss, de släcktes ej i sjelfva dödens flod:'
O mins han denna ed? — o kommer han att rycka
Det hjertat ur mitt bröst, som andas för hans lycka,
Hvars första ömma suck för honom dragen var,
Hvars sista ömma suck än är för honom qvar?
Dock jo — han minnes visst, han är ej född att glömma.
O du som hör min suck — må du hans hjerta dömma."
Af lika känslor rörd, och lika ädelt svag,
Min dyra fosterbygd, du firar denna dag!
Med kinden, lutad ömt mot tårbestänkta handen,
Du sitter tankfull der på stenbevuxna stranden,
Med ögat, ömsom vändt mot denna framtids rymd,
Ännu af tusen moln för våra blickar skymd,
Och ömsom lyftadt dit, der dagens stjerna skrider,
Att se en lycklig glimt af obekanta tider.

De vise säga oss: han stundar denna dag,
Då menskan följa skall förnuftets stränga lag,
Då alla jordens folk, i endrägt med hvarandra,
Till dygdens stora mål med tjusning skola vandra,
Och mellan dem uppstå blott denna ädla strid:
Hvem visast nyttja vet den sälla fredens tid.
Från himlens höga rymd, der! öfver molnens byar,
Skall Freden sänkas ner på tunna silfverskyar:
Dess blick är stjernans glans, dess hy är dagens rand;
En blomstrande oliv hon viftar i sin hand.
Vid hennes glada blick, ur jorden sig förbyter!
Ej mer ur klippans barm den usle slafven bryter
Ett skarpt och mörkgrått jern till bojor eller svärd,
Att fjättra eller slå en länge härjad verld.
Det gamla svärdets jern, som man till lia smider,
Ersätter allt det ondt, han gjort i fordna tider.
Det fält, af slagnas rop så högt förbannadt är,
Se blommor rinna opp, se skördar glänsa der;
Ej mer på hafvens rymd de stolta flottor gunga,
Som dödens grymma bud ur mörka skyar ljunga;
Af ingen splittrad köl en blodig bölja plöjs,
Men fridens hvita flagg från alla toppar höjs.
Så lungt, som detta sund, der hvita svanen seglar,
Der himmelen förtjust sitt sköna azur speglar,
Så lugn är verlden då, och ingen statskonst kan
Lik örnen flyga kring och plundra såsom han;
Men lycklig af sin lott hon liknar denna dufva,
Som sitter nöjd och glad uppå sin egen tufva,
Och blänger ej omkring åt andra foglars bo
Att plundra deras gods, att störa deras ro.
Förundransvärda tid! då dagens herrskarinna
På hela jordens rymd ej skall ett blodbad finna,
Ej andra vapens glans, ej andra nederlag,
Än skördar stupande för hvässta liors slag:
Ack att du komme snart! Men om du också dröjer
Ett tidehvarf ännu, ditt hopp dock oss förnöjer.

Ja tröstom oss ändå, om också detta hopp,
Som bådar evig frid, ej skulle fyllas opp,
Om denne vises blick vid åsyn af ett slägte,
Hvars hand mot eget bröst en blodig värja sträckte,
Bedragen af sitt nit, och tjust uti sin sats
I blotta ritningen såg färdigt ett palats:
Om förr vi läre oss att åskans viggar leda,
Än att vårt lugna bo för krigets blixter freda,
Om han, som nu i dag, vår hela glädje gör,
Ej fredens glada skänk åt fosterlandet för:
Ja tröstom oss ändå — en annan skänk han räcker,
Som lifvar hoppets fröjd, som glädjens tjusning väcker
Lik på ett stormigt haf i höstens mörka natt
En skymt från tornets spets af ljusets ädla skatt.
Ach ljusets ädla skatt! Gudomeliga Sanning
Der öfver molnens rymd du lyser utan blandning.
Af falska färgors prakt, af matta strålars ljus,
Som ofta villa oss i vansklighetens grus!
Att tjusa våra bröst och att vårt mod bemanna,
Du sänder dock hit ner en stråle af det sanna,
Och ler med välbehag, då stoftets svaga son
Djerfs hämta med sitt glas sin gnista derifrån.
O! sänd en gång hit ner till dödlighetens stränder
En engel från din thron, som våra facklor tänder,
Som värmer våra bröst, som lyser våra fjät,
Och lär oss dyrka rätt ditt höga Majestät!