Kom, Jesu! Du min Frälserman!
Kom, för mig till det lifvet,
Som Du med dina segrar vann
Och som åt mig blef gifvet!
Låt mig fullborda väl mitt lopp!
När hjertat brister, fyll dess hopp
Och led mig till min Fader!
N:o 396.
1.
Min jämmer snart en ända tar,
Från verlden jag mig vänder:
Min själ, o Fader! nådig var
Och tag i dina händer!
Du har ju henne gifvit mig,
Tag henne åter upp till Dig,
Dit hon med suckar länder!
2.
Förlåt min synd, och gif mig till
Allt hvad mot Dig jag brutit!
Du ingen dödligs ofärd vill,
Du ingen suck förskjutit;
Hvem helst af hjertat ångrat sig
Och flytt med bön och tro till Dig,
Har alltid tillgift njutit.
3.
Till Dig, o Fader! ställs mitt hopp,
Du skall min själ bevara;
Min bön Du, Jesu! tager opp
Och skall mig väl försvara;
I plågans anfall, dödens strid,
Du ger mitt hjerta lugn och frid:
Jag räds då ingen fara.
4.
På korset Du min skuld betalt,
Att mig med Gud försona;
Du mig till arfvinge ock valt
Af härlighetens krona;
Mig, äfven mig, Du inneslöt
Uti den sista bön Du göt:
"O Fader! dem försona!"