Jag kommer af ett stormigt haf
Till eftersökta stranden,
Min aska gömmes i en graf,
Men Gud upptager anden;
Från mörker kommer jag till ljus,
Till skatter från ett vanskligt grus,
Till palmer ifrån strider.
4.
Min sorg i fröjd förvandlad är:
Att öknens vandring lätta,
Ett paradis Gud mig beskär,
Ett evigt lif för detta.
Mitt öga, öppna dig, blif klart!
Gråt blott af glädje: du skall snart
Se andra stranden skymta.
5.
Ty detta lif blef dödens del,
Och bör ej lif så nämnas:
Blott ett bedrägligt sorgespel,
Hvars prakt i grafven lemnas;
Ju längre du här lefva får,
Dess flera saknader och sår —
Men döden ger det sista.
6.
O usla lif! o vansklighet!
Den som dig rätt betraktar,
Ditt gull, ditt stoj, din härlighet
Med bortvänd syn föraktar:
Blott lycklig af hvad godt han gjort,
Han står vid evighetens port
Och klappar på, och hoppas.
7.
O död! du är de fromma god,
De onda du förskräcker;
Du ger åt blygsamheten mod,
Men höga anspråk stäcker;
Du ger den tryckta fattigdom
En oförgänglig rikedom,
Men plundrar girigheten.
8.