Såg forskarn ifrån tornets höjd
En stjerna ny och skär uppklarna öfver Norden,
Hvars glans bebådade en okänd vinst åt jorden,
I dag af hela jorden röjd:
Hvem lyste mer förtjust mot fästet sina händer,
Hvem följde mera glad med ögat hennes lopp,
Och hvem befrämjade med mera nit, det hopp,
Hon spridde öfver glömda länder;
Hvem Gustaf såsom du, sin dyrkan ville ge
Åt Sverges, Jordens, nej! åt Himmelens Linné!
Steg någon frampå Mälarns strand,
Som mellan dödens rof och döden sjelf sig ställde
Bedrog hans lyftna blick, och skakade hans välde,
Och ryckte kogret ur hans hand;
Som lik en engel flög till hyddans dörr, och tände
I mången moders barm det hopp som tynat af,
Och ett förloradt barn åt staten återgaf:
Månn Gustaf ej hans värde kände?
Från Grafven, Rosenstein! hvars välde du bestred,
Ditt namn till thronen flög, och ljus kring Sverge spred.
Men om han företrädet gaf
Åt Smakens odlare, åt Sångens ädla söner,
Så kännen eder pligt, J hvilka lagren kröner;
Gån, samlen flera vid hans graf!
I lycklig säkerhet för oförvägna ilar,
Upphöjer sig åt skyn från Mälarns glada strand,
Den sköna Helgedom, som byggd af Gustafs hand
På aderton kolonner hvilar.
Dit kom du, sen din qväll åt nyttan offrad var
Och smaken böd dig sjelf, den krans som snillet bar.
O Ljusets Gud! det kallas flärd
Att uti öknens djup, der jag är dömd att vandra
Ett källsprång leta opp, som svalkar mig och andra
Och som förljufvar allas färd.
Hvad är då hennes brott, den konstens som du smäder?
Ett öga, för att se naturens majestät,
Ett tungomål, hon gaf att värdigt prisa det,
Åt dina vildjursklädda fäder:
Nej dåre! aldrig du den visa hand, fÖrstått
Som uppå samma teg, har ax och blommor fått.
Så Gustaf tänkte icke du,
Allt hvad som hette skönt, drogs fram af dig i dagen.
Du bars uppå din Thron, af Sångmör och Behagen —
Ack! vid din graf de gråta nu —
Det var den gyldne tid, som unnades åt Norden,
Då hörd förutan guld, och sedd förutan rang
Medborgarn ägde nog med kunskap och talang,
Då Gustafs blick hans lön var vorden,
Då täfling och beskydd åt snillet gåfvo lif,
Och smaken styrde sjelf vid alla tidsfördrif.
Jag helsar dig, o Melpomen!
Du som från grafvens dörr, den tunga stenen vältar,
Och ropar derutur försvunna seklers hjeltar,
Och lifvar deras multna ben:
Se Oden, hvar han går bland sina stolta Schyter
Gudomlig än i dag, han Sveriges dyrkan får;
Pompé är Romare, men Thilda är dock vår.
Hvad språk från deras läppar flyter!
Behagligt som en ros, uppfödd på Seinens strand,
Och driftigt, som ett svärd uti en göthisk hand.
Hvart förs jag? är min känsla sann?
Hvad mörker och hvad glans! hvad glädje och hvad fasa!
Tyrann! hvad vill du här? Hvem ser jag? Gustaf Vasa.
Triumf! triumf! ja det är han!
O Fosterlandets far! och du, sublima qvinna,
Som ställde skuldran fram, när Pelarn Sture föll,
Och Sveriges hela tyngd allena uppehöll,
Beredd att i dess grus försvinna:
J kommen då igen till eder fosterbygd!
O flyn J än en gång, så lemnen qvar er dygd.
Värdera rätt mitt Fosterland!
Värdera högt den fest, som du så ofta njutit!
Ach! bland de tårars mängd, dem din förtjusning gjutit
Föll ingen uppå Gustafs hand!
Ve dig! om orättvis du vid hans graf ej gråter;
Men ve dig! ännu mer om du förgätit har
Att Gustaf fins i dag i sina verk blott qvar,
Om dessa du förfalla låter,
Och Göthen blifver fälld af efterverldens dom,
Att med barbarisk hand, ha härjat tvenne Rom.
ANDAKTS-POEM.
Du, som lefde blott för andras väl,
Inga faror för mitt slägte skydde;
Ty du visste hvad en frelsad själ,
Och hvad en förlorad själ betydde;