Du, som teg vid grymhet och förtryck,
Bar med lugn föraktets törnekrona;
Du som tömde dödens galladryck,
Att en brottslig verld med Gud försona.
Tag emot mitt hjertas tacksamhet,
Du i dag vid korsets fot mig finner.
Du vet allt, min Frälsare! du vet,
Huru ömt min kärlek för dig brinner.
Icke blott min lärare du är,
Som har visat mig den rätta vägen,
Hvilken, ofta mödosam, dock bär
Dit, der Fridens boning är belägen.
Icke blott en Härold ifrån Gud,
Sändes du till jorden att bestyrka
Helgden af de fordom gifna bud,
Och att nya bud och lagar yrka.
Nej Försonare det är ditt namn —
Detta namn är ljuft för mig och alla,
Vid dess ljud jag ser en faders famn,
Hör en faders röst mig återkalla.
"Återkom, förvillade, till mig:
Svag är menniskan, men Gud förlåter
Den som redligt vill förbättra sig,
Och ej går kring korset blott och gråter.
"All din skulld är godtgjord af en vän,
Som för dig sitt ädla blod lät rinna,
Och som fordrar blott af dig igen,
Att din kärlek och din lydnad vinna:
"Fordrar, att till hans åminnelse
Du må brottets usla frögd försaka,
Fordrar, att dig god och lycklig se,
Och för hjertats rena oskuld vaka.
"Älska honom, och du älskar mig;
Mindre främmande för dina sinnen,
Må han äfven dubbelt röra dig
I välgerningarnes ljufva minnen!"
Ljufva röst till verlden af en Gud!
Som är domare och far tillika,
Som vill strängheten af sina bud
Med vår svaghet faderligt förlika.