Tröstefulla lära för en jord,
Som behöfver tillgift och förskoning,
Som behöfver stundligt trösteord,
Och ett ord i döden om försoning:
Är du misskänd, hatad och försmådd,
Du! som sändes, Fridens bådarinna,
Som smög trösten till den qvaldas bädd,
Och böd molnet från hans blick försvinna!
Är det du, som gifvit vantron luft?
Hindrat viljans sjelfbestämda lyftning?
Stått i vägen för ett fritt förnuft,
Då det sträfvat mot en högre syftning?
Gode Englar, nej! från samma thron,
Sända ner att svagheten beskärma,
Sprid ditt ljus, Förnuft! Du Religion!
Sprid kring hjertat äfven fruktsam värma.
Ingen strid och söndring mellan er!
Samma helga löfen J ju fören:
"Dödlige! Gud främst till hjertat ser,
Men han skådar äfven hvad J gören."
Gode Frälsare! hvem älskar dig,
Som ej älskar dygden och sitt slägte,
Som ej äger mod att offra sig
För det goda, som hans kärlek väckte?
Vid hvar ädel känsla i ert bröst,
Vid hvar seger öfver stormbegären —
Hören dödlige hans milda röst
"Dessa offer J mitt minne bären!"
O! hur gläder detta vittnesbörd!
Hvilken kraft jag till det goda känner,
Då af tacksamhetens anda rörd,
Jag vid korset mötes af hans vänner!
O! hur stärks odödlighetens hopp!
Och hvad jordens sorger röra föga!
När mot skyn jag lyfter ögat opp,
Och ser himlen öppnad för mitt öga,
Mild jag sedan granskar andras fel,
Lugn jag möter lifvets dolda faror,
Ömt jag tar i likars öden del,
Varsamt styr jag undan lastens snaror.