* * * * *
Forsök ej skilja dem, det fins en hand allena,
Som sliter dessa band, dem hon förmått förena.
Kometen skrider fram med enkelt majestät,
Men skåda hvilken prakt han leder i sitt fjät;
Den vise från sitt torn, i nattens tysta stunder,
Af helig vördnad tjust, betraktar detta under.
Det yppigheten är som vidgar ljusets glans,
Som flätar nyttans guld i nöjets blomsterkrans,
Som reser värd på värd åt stora hjeltars minnen,
Som uppå tusen sätt förtjusar våra sinnen.
Se der ett Tempel rest af yppighetens hand
Åt stora skådespel uti ditt fosterland,
Der snillets gudaröst den största bov förleder
Att svära dygden tro, och hålla sina eder,
Der känslans varma tår till mensklighetens tröst
Så ofta lenat opp ett hårdt, ett isadt bröst.
Förtjust af all den prakt, som trollade ditt sinne,
Glöm ej en tacksam suck åt Gustafs dyra minne!
Träd fram på detta Torg: hvad ser ditt öga der?
Fall ned för hjeltens fot: det Gustaf Wasa är.
Hans minne skall ej dö förrän med Religionen,
Hans Stod ej störtas skall forrän med Kungathronen!
Det yppigheten är, som rest hans ärestod,
Medborgarns varma nit, och rika ädelmod.
Du ej på Stockholms torg såg stolta minnesvärdar
Om fattigdomens bild stod lutad på dess gårdar.
* * * * *
Det är Försynens lag, att Statens öfverflöd
Skall gifva nöden tröst och torstigheten bröd.
Ej dessa rika haf sitt stora förråd gömma;
Välsignelser från dem åt alla sidor strömma:
Der stryker floden fram med trotsigt majestät,
Der smyger sig en bäck med skörden i sitt fjät.
Arbetarn offrar glad åt andras sålt sin möda,
För att med sina barn sjelf dela täppans gröda.
Glad sträcker han sin arm att resa andras slott
För vinsten af ett bord i egen koja blott;
Och äfven i den stund han under bördan dignar,
Han glömmer hennes tyngd, och hennes lön välsignar.
Hvem födde sjuklingen, för hela verlden gömd,
Utaf sin enda vän — af sjelfva döden glömd?
Hvem hindrade hans qval? Gör rätt åt yppigheten:
Det hennes dotter var, det var välgörigheten.
När ifrån trakt till trakt den mörka plågan går,
Fördubblar hon sin gång och flyger i dess spår:
Det fins ej någon vrå, dit hennes blick ej hinner,
Det fins ej någon tår, som henne okänd rinner.
Gläds, gläds mitt tidehvarf! det blef din sälla lott
Att villja tänka ömt, att kunna göra godt.
Tron icke, lyckans barn och yppighetens vänner,
Att vid er prakt och ståt den vise afund känner;
Men om på lifvets ban J tagen intet fjät,
Att ingen hulpen bror hörs ömt välsigna det,
Men denna varma suck, för er till Skaparn höjes,
Men tacksamhetens tår som uti ögat röjes,
Men denna sinnesfrid, åt dödens stund beskärd:
Se der den ädla lott, han finner afundsvärd!
* * * * *
Hvad gör jag? är det jag som yppigheten gillar?
Kanske med falska sken min syn hon blott förvillar,
Likt denna sköna konst, i öfrigt aktningsvärd,
Som stora under gör uti en pappersverld:
Förblindad af den prakt, som för mitt öga strålat,
Jag tror en verklighet, den endast konsten målat.
Mitt dyra fosterland! förlåt mitt hjertas brott:
Jag såg ej ditt förderf, jag såg din sällhet blott;
Jag vände bort min syn från skymten af din fara,
Ty hjertat sade mig att du bör lycklig vara:
Jag vet, den slagen är, en dubbel sveda får
Af hvarje ömsint hand, som rörer vid hans sår.
Dock huru helas de, om de ej tåla röras?
Må då förnuftets röst mot yppigheten höras!
Ve den, som har en själ, och ser försagd och kall
Sitt dyra fosterland på branten af sitt fall,
Och ej med ädelt mod sin sista styrka samlar,
Och sätter skuldran till, och krossas, när det ramlar!
Nej, sägom icke mer, att yppighet och prakt
Den rätta profsten är af fria Staters makt;
Den glans som tjusar oss, en ryslig afgrund döljer,
Och döden oförmärkt i praktens fotspår följer.
Lykurg! må än en gång ur grafvens mörka famn
Ditt minne lindra fram och glansen af ditt namn.
Spartaner! på er mull jag driftar fråga eder:
Var det på skådespel J lärden edra seder?
Göts dygden i er själ med drufvans lena saft?
Hvad krydda skänkte den sin liflighet och kraft,
Att tjusa eder själ, att fängsla edra tycken?
Hvar köpte hon sitt smink; och sina sköna smycken?
Hvar lärde hon den konst att tala granna ord?
Nej sådan satt hon ej vid edert enkla bord.
Det var vid detta bord, der redbar spis förtärdes;
Som kroppen hellsa vann, och själens styrka närdes;
Som hvarje Statens lem med lika skiftad rätt
Var rörd af samma nit, och samma tänkesätt.
Hvad saknar detta folk till högden af sin lycka?
Kanske en svag Tyrann, blott mägtig att förtrycka,
Kan hända granna brott uti ett yppigt hof
Och Skalders köpta här, som sjunger deras låt;
Kanske den goda ton i våra nya Stater,
En skymfad helgedom, en segrande theater;
Kanske från Ganges strand det präktiga förgift,
Som släcker tankens eld, och qväfver känslans drift?
Nej, Sparta, om din arm förstår att svärdet bara,
Och om ditt hjerta lärt att söka stridens ära,
Slå dessa fiender! Athen begär ditt blod,
Men desse fordra mer: din frihet och ditt mod.
* * * * *
I yppighetens famn tror du att dygden närdes?
Kan hända var det der, hon småningom förtärdes.
Se der en telning ryckt ifrån sin fosterjord,
I gyldne urnan ställd uppå de storas bord;
Men trött af konstens hand, som stundligt honom drifver,
Och sjuk af öfverflöd, han inga frukter gifver,
Han trånar långsamt bort, han tynar stundligt af,
Och sjunker vissnad ner uti sin prydda graf.
Du hör Historiens röst med rörelse och styrka
För alla jordens folk den stora sanning yrka,
Att yppighet och prakt är sedernas förgift,
Och veklighetens bädd medborglighetens grift.
O! skåda detta Rom så stort i fordna dagar,
Stort af den visa magt, som gifvit verlden lagar,
Stort af ett fruktadt namn, af ärans segerståt,
Dock störst af manlig dygd som följde äran åt.
Men låt det röfva guld från öfvervunna länder,
Men låt det resa slott kring Tiberns kala stränder;
Låt skådespelets prakt dit flyttas från Athen:
Och dygden flyttar snart från hjertat och till scen.
Det är ej mer det folk, som gick att lagrar skörda:
Det stupar nedertryckt af sina skatters börda,
Det somnar vekligt in i yppighetens famn,
Och glömmer segrens glas, och sjelfva dygdens namn,
Men denna styfva arm, och denna sinnesstyrka,
Men denna religion att sina pligter dyrka,
Men samma fosterland i hvarje enskilt bröst,
I glädjen deras allt, i sorgen deras tröst,
Men denna stränga sed, som lagens bokstaf lydde:
Se der den ädla dygd som torftigheten prydde.
Athen! hon fanns hos dig, hon fanns en tid; men ack!
Hon döden med Sokrat uti Cicutan drack.
* * * * *