Har himmelen bestämt, ibland mitt slägtes öden,
Att uppå smakens träd, det måste äta döden;
Då, Rousseau! ömt begråt den olycksfälla dag,
När menskan bröt dess frukt, förledd af dess behag.
Dock är det icke här, som villan oss bedrager?
Är icke snillets ljus den sanna dygdens dager,
Är icke smakens frukt med sina blommors glans
Den ädles möda värd, och värd den vises ans?
Mitt dyra fosterland! låt ljusets fackla brinna,
Låt ifrån trakt till trakt dess milda strålar hinna,
Att yppighetens sken, som länge tjusat oss,
Skall vika för dess glans likt nattens sköna bloss.
Låt konstens unga Son, sig sjelf, och dig till heder,
Ge skönhet åt ditt vett, och smak åt dina seder:
Se detta åkerfält, som rika skördar bär,
Hur trifs ej nyttans ax med nöjets blomma der!
Vänd icke ögat bort med harm från din Theater,
Har Sverige ej sin smak så väl som andra Stater?
Glöm blott, att hvad du ser är bildningsgåfvans svek,
Att känslan är en dröm, att dygden är en lek;
Glöm, och förlåt det nit en ynglings hjerta dårat,
Glöm att hans svaga suck ett heligt minne sårat!
Men Gustaf Wasas Stod — o himmel! är det der
Som flärden trotsa vill att hon ej brottslig är!
Så hör då hjeltens röst: "o mina Fosterbygder
Hvi dyrken J mitt namn, och skymfen mina dygder?
Är detta granna prål den sanna dygdens drägt,
Är denna sega själ med Nordens hjeltar slägt?
Flyn granne veklingar, dyn yppighetens slafvar:
Hvi skymfen J vårt namn och trampen våra grafvar?
Flyn dygdens fosterjord! jag känner icke er.
O mina Faders Gud, fins intet Sverige mer?
Hvar är du enkla dygd? hvar är du fasta heder?
Hvar är du varma tro? mitt öga söker eder,
Hvar är den ädla jord, som eder fordom bar?
Stå icke bergen mer på sina grunder qvar?
O Sverige! om min arm har dina bojor krossat,
Om från en seg Tyrann dig Wasa har förlossat:
Så fatta detta svärd som fördes af hans arm,
Och sänk dess hväfsta ägg i yppighetens barm;
Der har du än i dag tyrannen, som dig trycker.
Ve dig!! om du ej snart från honom spiran rycker!"
* * * * *
Hur har du, yppighet! ej tusen skilda sätt
Att skämma i sin grund Nationers tänkesätt!
Med nöjets bägare förstår du att dem söfva,
Att qväfva dygdens röst, och ärans känsla döfva.
Af denna dvaldryck söfd, hvem hör den svaga röst;
Som talar varnande ur djupet af vårt bröst?
Förgäfves pligtens bud förkunnas af den vise,
Vi glömme hvad han lärt, och hans förtjenster prise;
Vi byte redbar dygd, och verksamhetens lif
I tusen granna fel, mot ljufva tidsfördrif.
Blygs fallna mensklighet! född till en verklig ära,
Är du i dag förnöjd att samma tittlar bära?
Du frågar icke mer: förädlar det min själ?
Du frågar: tjusar det, och kläder det mig väl?
Våld, högfärd, rikedom, med stolthet till sig rycka
Arbetarns ringa lön, och slitens hela lycka.
Förtjenstens blyga röst är under tårar qväfd,
Och rätt till dess förtryck djupt in i guldet gräfd.
Hvad är att lätta dem, som under bördan digna,
Att höra här och der ett hjerta oss välsigna,
Om millioner bröst uti en efterverld
Förbanna under gråt vår yppighet och flärd.
Ack! om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna;
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp:
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af Eiderdun, en bädd af halm och strå,
Ack! plågan söker opp och trifs i begge två!
Se der i åldrens vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven!
Se der ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se der en ynglings lif bortblåsa med en vind!
Se der en fattig mor i torftighetens hydda,
Hvars smak förgiftad är utaf en utländsk krydda;
Hon rycker från sitt barn ett tårbefuktadt bröd,
Och går att byta det i skadligt öfverflöd.
O! skuggor af de män, som hedrat svenska jorden,
Som sådden dygdens frön bland klyftorna i Norden;
Sen edra barnabarn, försummande dess ans,
I dag, blott pryda sig med nöjets blomsterkrans;
Sen med förlåtelse, hur glömske af er ära
De under flärdens ståt ett vekligt hjerta bära,
Och lifven med er blick en manlig dygd igen:
Då skall en lycklig dag ett Sverge finnas än.
3. TROLLHÄTTAN.[17]
Det ädla, som Ni tänkt, det nyttiga Ni gjort;
Se der hvad Visheten skall ensamt kalla stort.
Blom.
Från brädden af det haf, der Nordanstormens Gud
Med skarp och vredgad röst förkunnar sina bud,
Och än en skummig våg mot aftonstjernan häfver,
Och än i böljans djup en ryslig afgrund gräfver:
Jag helsar skuggan af den strand,
Som vattnas utaf Venerns bölja:
Att känslans svaga utbrott dölja,
Och slagen af en okänd hand.
Men hvilket är det dån, som jag på afstånd hör;
Som skingrar örats ro, och hjertats lugn förstör?
Ack! dundra äfven här de ljungande kanoner,
Som störta dalens tjell, och hota högdens throner?
Fins ingen vrå, dit lugnet flyr,
Fins ingen däld, dit glädjen ilar
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr? —
Dock detta skarpa ljud, som höres långt ifrån;
Är ej ett fältslags skri, är ej en segers dån.
Nej, dessa länge nog ha öfver jorden dundrat,
Nej, redan länge nog vi bödlarne beundrat:
Från städrens grus, från templens brand,
Nog länge dessa härskrin skallat,
Som hämndens viggar nederkallat
Mot hjertat af ett fosterland.
Det är ett större verk än detta usla stort,
Som menskan dyrka lärt, och blott förbanna bordt,
Som i en framtids dag, när segrarns stoder ramla,
Och tusend hjeltars namn i glömskans öknar famla
Skall dundra detta stora bud,
I mensklighetens döfva öra:
Den sanna äran vill blott höra
De gagneliga storverks ljud.