Jag nalkas: hvilken syn? hvad öde förde mig
Från elfvens lugna strand hän till ett inhemskt krig?
Hör! hur med vreda dån de om hvarandra brusa,
Se! hur med flaggigt mod de mot hvarandra rusa:
O! måtte dagens ljusa Drott,
O! måtte nattens herskarinna
Af inhemskt krig och tvedrägt finna,
I Manheim, denna tafla blott!
Mitt öga vändes bort: det aldrig dröja skall
Vid någon ryslig bild af höga olycksfall:
Se der en stilla å! dess åsyn mig behagar:
Så lungt och tyst, som den, förrinne mina dagar!
Så uti ödets granskap står
Den vise, der hans dag förrinner,
Och bullret blott hans öra hinner,
Men ej hans ädla hjerta når!
Dock! det är känslans pligt att lifligt taga del
I Skaparns underverk, i konstens skådespel.
Men fåfäng är den prakt, som endast känslan tjusar,
Förgäfves elfven ler, förgäfves forssen brusar,
Förgäfves slussarne mot skyn
Med stolthet sina kronor höja;
Den vises blickar icke dröja
Vid yttre glansen af en syn.
Se der! utbrister han, ett kraftigt vittnesbörd
Att menniskan är stor, fast hon är vilseförd;
Så mägtig, som den röst, bland dessa klippor ljuder,
Så mägtig är den röst, som hennes storhet bjuder:
Som bjuder att med väldig hand
De himmelshöga klippor spränga,
Med hvilka oss begären stänga
Ifrån fullkomlighetens strand.
Ja, jordens ädle Kung! hur är du icke värd
Beundrans höga rop — och tårars tysta gärd.
Din egen lilla vrå med stolthet du förgäter,
Och stakar stjernors gång, och himlens omkrets mäter.
Hon störtar klippans spetsar kull,
Hon sönderbryter hennes grunder,
Den hand, som darrar några stunder
Och evigt göms i jordens mull.
Men hvilken var då du, som dyrkansvärd och djerf
Först lade verksam hand vid detta stora värf?
Du måste ägt en själ af tvefald koppar sluten,
Du måste ägt en hand ur hårda marmorn bruten,
Och alla hjeltar nederlagt,
Och sköflat alla jordens länder,
Då slutligt du din fana vänder
Emot naturens egen magt
Ja det var du, o Carl! hvars storhet vördas änn
Utaf det trogna folk, som dyrt betalat den:
Ja det var du som gick att med din järnarm lyfta
Ur forssens grymma djup den första tunga klyfta:
Som gick att fosterlandets nit,
Och Polheims ädla snille mana
Att genom berg och forssar bana
En jemnad väg för nyttig flit.
Gläds! detta stora värs med mera styrka skall
Förkunna hvem du var, än bräckta murars fall,
Än Narvska trummors klang, än Holofzins kanoner,
Än fallna Städers dån, och nederbrutna Throner;
Det skall Pultavas jämmerskri
Med kraftig stämma öfverrösta,
Och mensklighetens hjerta trösta
Och fosterlandets ära bli.
J hjeltar! J, som stridt med tigrens grymma mod;
Som lefvat utaf rof, och hedrat er af blod:
Ve Er! om intet värs i häfderna förkunnat
Att J blott någon stund åt ädla storverk unnat;
Ve edra namn, om dagens ljus
Uti den sena eftertiden
Blott läser dem på Pyramiden,
Upprest på fallna Städers grus!
Förlåt dem, Mensklighet! förlåt dem deras brott,
Glöm deras segrars mängd, mins deras dygder blott.
Och Du! som blickar fred från solens höga bana
Och sänder stormen blott att oss till lugnet mana:
Glöm allt, hvad flärden kallat stort,
Glöm krigets hjelm, och segrens fanor
Och hjeltens stjernor, hjeltens anor;
Och mins det nyttiga, han gjort!