Du fosterlandets vän! hvars känslofulla själ
Förtviflar vid dess nöd, förtjuses af dess väl,
O säg, med hvilken blick du detta storverk skådat
Som tusen åldrars vinst med kraftig röst bebådar:
O lär oss att på deras mull
Med tacksamhetens känsla vaka,
Som vågat egen vinst försaka
För detta ädla storverks skull.
Ja, helig är hvar graf, som i sitt sköte bär
De ädla armars stoft, som fordom svettats här:
Och J! hvars öppna hand åt fosterlandet räckte
Det guld, som sprider vinst från slägte och till slägte;
Så länge höjden gifver fall,
Så länge forssens bölja röres,
Och detta dån kring rymden höres,
Vår tacksamhet ej tystna skall!
Och J, som födens der, i andra tidehvarf,
Och dragen redbar vinst af detta stora arf,
Församlens någon gång på edra fäders grifter,
Och svären evig tro åt fredliga bedrifter.
Och svären att med flitens hand,
Och svären att med nyttans dygder
Försköna edra födslobygder,
Och gagna edert fosterland!
Ja ömma fosterland — o evigt dyra mor!
Blif hädanefter säll, du hittills varit stor.
Du länge häpnad väckt, gå nu att afund väcka,
Och om åt dina barn du än skall lagrar räcka,
O! må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter,
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!
LÅRODIKTER.
4. MENNISKANS VARDE[19]
Hvilket värde äger du mitt slägte?
Hvar står målet för din bana fatt?
Skall den slump, som dig till dagen väckte,
Återstörta dig i intets natt?
Såsom löfven födas, vissna, falla,
Och förtrampas och förstöras alla,
Tills en annan lika flygtig vår
Lunden klär i lika sköna drägter,
För att äfven pryda den sitt år:
Så försvinna slägter efter slägter,
Och begrafvas djupt i jordens famn,
Och ge sina rum åt andra namn.
Dock! som fremling du på jorden dröjer,
Skapad för ett högre fosterland.
Stolt af denna tro, din arm du höjer
Att slå svärdet utur dödens hand.
Slagen sjelf, du trotsar dina öden:
Endast Gud är evig, icke döden,
Och min själ, Hans afbild, kan ej dö,
Hvad är vishetens och snillets ära?
Endast blommor! men af himmelskt frö,
Som dock en gång frukter skola bära.
Hvad är dygd, Socratiskt skön och ren?
Ifrån Skaparns thron ett återsken.
Ljuf och skön och hög är denna lära
Ack! men är hon lika evigt sann?
Dock förnekom icke jordens ära,
Stridom för dess visshet man för man.
Ve den tro, som lastens kulor födde!
Och för hvilken flera hjertan blödde,
Än för Alexanders segersvärd.
Stolte visling! ljusets ägta vänner
Logo alldrig åt en tröstlös verld.
Räds den stund, du skämtets båge spänner
Pilen, kastad kall ifrån din arm,
Återljungar glödgad mot din barm!
Segrar tviflet — då låt bålet brinna,
Låt, Tyrann, din bila sprida sken,
Då låt mödrars blod och tårar rinna
Uppå deras barns förbrända ben:
Laster! villor! lemnen edra nästen,
Och bestormen dygdens gamla fästen.
Jordens tempel! fallen för en slägt.
Bäfven, Magter! edra throner ramla:
Himlens glans är svept i sorgens drägt;
Jorden är ett chaos, der vi famla
Om hvarann i samma djupa natt,
Utan synmål för vårt öga fatt.