Häpen för den tafla som jag målar,
Seende en afgrund i mitt fjät,
Flyr jag till den högd, der hoppet strålar
Klart och rent i himmelskt majestät.
Hvars är handen, som räcks ut att lyfta
Från mitt hjerta tviflets tunga klyfta,
Och att hungra molnen ifrån skyn?
Hvars är facklan? hvilken präktig ljusning!
Öppnas icke himlen för min syn?
Känner ej mitt hjerta dess förtjusning?
Hvars är rösten, som bland grafvars chor
Ropar högt: den dygdige är stor!
Det är din, du Ängel! sänd till jorden,
Såsom Härold ifrån Skaparns thron,
Med de höga heliga budorden,
Ädla, dyrkansvärda religion!
Tviflets rop du kraftigt öfverröstar,
Lyser villan, och bekymret tröstar:
Ack! men dina vänner äro få!
Svagheten i dikter dig förkläder,
Tidens starke andar dig försmå,
Brottet skyr dig, dåren dig försmäder,
Och den vise sjelf, din sanna vän
Söker Templets första grundsten än.
Dock den hvilar ej på svekets dikter,
Eller uppå lättrons lösa sand;
Men på lagen, som befaller plikter,
Lades han af sjelfva Skaparns hand.
Hvad är Sinai, som molnet höljer
Der rättfärdighetens Gud sig döljer?
Hvad är dundrets fruktansvärda röst?
Hvad är taflorna med alla buden?
Trogna aftryck af ditt eget bröst:
Der, just der! den evigt dolde Guden
Uppenbarar sig ännu i dag
I den rena dygdens stränga lag.
Sök då! ty du söker ej förgäfves
Dygdens grund, den finnes i ditt bröst,
Pliktens känsla någon gång förqväfves,
Men den hörs igen med åskans röst;
O! var viss att qvalet icke ljuger,
Som ditt hjertas ådror långsamt suger:
Verkligt är dess styng, du känner det.
Gör ett brott, och göm det undan dagen
Led i öknen dina dolda fjät,
Stå med oblyg panna inför lagen,
Friad der — gå bort och döm dig sjelf
Och förtviflans Etna på dig välf.
Men var dygdig, njut en segervinning
Öfver laster, villor och begär:
Ingen lager flätas kring din tinning;
Men din seger ej förlorad är.
Återgå med dubbelt mod till striden,
Lastens svärd skall brytas mot egiden,
Och han sjelf skall störtas till din fot;
Och de fordom trotsiga begären
För en skymt utaf förnuftets hot,
Kasta från sig alla mordgevären:
Öknen der du stred försköna sig,
Änglar stiga fram och tjena dig.
Ja, det gifves dock en väg att pröfva
Dygdens visshet, som ej missledt än,
Och det är att henne redligt öfva:
Menniska äg mod att vandra den!
Gif åt honom, som du kan förtrycka
Med din båtnad, än en bättre lycka;
Led den oskuld till en högre dygd,
Som din vällust brottsligt härja kunnat,
Gif dens barn i andra dagar skygd,
Som dig hatat, dig ej lefva unnat;
Gör det utan vittnen, gör än mer:
Glöm ock att en Gud din gerning ser!
Nedlägg någon gång den lätta spira
Som du fört på glädjens sköna fest,
Och gå bort för att en högtid fira
Såsom nödens eller sorgens gäst.
Fastän haglet dina tegar mördat,
Så välsigna dem din ovän skördat.
Och förlåt hans lycka som hans dygd.
Gråt ock du, när menskligheten blöder:
Hela jorden är din fosterbygd,
Alla som förtryckas, dina bröder.
Glömd af lyckan, denna vällust kän
Att förtjena och ej äga den!
Pryd först taflan af din lefnads stunder
Blott med ett af dessa ädla drag;
Störta sen odödlighetens grunder,
Jäfva sen förnuftets stränga lag.
Se dig kring, och dubbelt skön är jorden,
Dubbelt majestätlig himlen vorden,
Och dess stjernor vinka äfven dig
Till en verld, der du skall finna åter
Detta Eden, som blott viste sig
För din barndom, och som du begråter;
Der från region till region
Du skall nalkas Helighetens thron.
Ja, hur långt din dygd dig ock må lyfta,
Målet dock på evigt afstånd står:
Örnen fritt åt ljusets rymd må syfta,
Solens thron han likväl alldrig når.
Ehvad godt och ädelt som du gjorde,
Fins dock mera som du göra borde:
Långt står Nero från Trajani krets
Men Trajani dygd bör ock förstoras,
Sjelfva Titus nå en högre spets,
Ingen dag begråtas och förloras.
Så tycks Atlas's krona hinna skyn,
Men den gäckar blott din svaga syn.
Men han kan ditt hjerta alldrig gäcka,
Han, den vise verldarnes regent,
Och för nöjet, att den plötsligt fläcka,
Dygdens himlalåga han ej tändt.
Icke sådan han sig uppenbarat,
Icke så sin vilja dig förklarat,
Ordningens och helighetens Gud.
Du skall ej ditt ändamål förfela!
Var och blir i evighet hans bud
Så för grandet, som det stora hela.
I hans rike är allt plan och skick
För den godes och den vises blick.