Icke tändes blott för sorgens dagar
Ditt begär till ett oändligt godt,
Icke skrefvos helighetens lagar
För ett svagt och sinligt hjerta blott.
Men ock här hans spira måste hyllas,
Och hans stadgar vördas, om ej fyllas;
Klar och hög som solen står hans lag;
Och den lyser så för dig som alla,
Och han skall ur grafvens djup en dag,
Alla slägter för sin domstol kalla,
Och dem fråga: hvilken vinst han bar,
Denna skatt, som anförtrodd dem var.
Säg ej här, att jorden alldrig hyste
Någon enda dygd, som varit ren,
Att de gerningar som stundom lyste,
Voro bågar med ett lånadt sken.
Gå ej feg att dygdens borg förråda:
Nej tag in Historiens högd, och skåda
Ofver rymden af förslutna år,
Öfver alla jordens skilda bygder:
Hvilket fält för dina ögon står!
Hvilka stora värf och höga bygder,
Än på afstånd såsom Lapplands fjell,
Än som tempeltorn bland bygdens tjell!
Ja, de funnos dessa höga sinnen,
Som försakat allt för pliktens skull,
Häfderna förvara deras minnen,
Jorden är af deras ära full:
Sköna, vördnadsvärda, som vid polen
Forskarns öga skådar midnattssolen,
Lysa än i natten deras namn.
Der syns Regulus, den stund han sliter
Sig till döden, från sin makas famn,
Der Sokrater, Epikteter, Titer,
Der den gamle, blinde Belis är,
Der Rousseau, förlåtande Voltaire!
Och hur mången dygd står ej oss nära
Men vårt hjerta oförändradt än,
Ser med afund andras vundna ära,
Är för fegt att sjelft förvärfva den.
Mången man, som tadlets vrånghet dömmer;
Äger likväl dygd, men henne gömmer,
Såsom klippan guldet i sin famn.
Mången fann förtjenst af läsord såras,
Och för med sig i sin graf sitt namn.
Ljusets Änglar se det dock och tåras,
Och med tjusning säga de hvarann:
Ock i stoftet dygden mogna kan!
Ja, hon finnes, och du skall besanna;
Med din lefnad hennes ägta glans,
Ädla Ungdom! kring hvars glada panna
Snillet fäst i dag sin friska krans.
Om din Konung lade bort Sin spira,
Att med dig din första högtid fira,
Att med dig besöka Pindens topp,
För att der på fosterlandets vägnar
Sprida fruktsam glans omkring dess hopp
Så förgät ej hvad ditt hjerta ägnar,
Så lägg handen på ditt bröst, och svär
Att förgås, om du ej dygdig är.
O min Konung! Du som ädelt hägnar
Denna Ungdoms lifligaste fröjd;
Skåda ock på fosterlandets vägnar
Trohetståren i dess öga röjd
Ja, med heligt alfvar vill den svära
evig tro åt mensklighetens ära,
Och åt Fosterlandet och åt Dig.
Dygden bäfvar ej att nalkas Thronen,
Hennes glans med Kronans blandar sig,
Och hon känner liksom Religionen,
Att en hemlig kraft dess hjerta rör,
Då hon Gustaf Adolph nämnas hör.
Hvilken ny och oförmodad dager,
Alldrig sedd i denna glömda trakt,
Glada Ungdom! sprides kring Din lager
Med en nyfödd stjernas fulla prakt.
Ack! Hon kom ock att försköna dagen,
Sveriges Drottning! skickad af behagen
Och begår åt dem Din hyllningsed.
O! må Hon vår dyrkan återbära,
Säga dem, hvad fröjd Dess ankomst spred,
Och att minnet af vår njutna ära
Skall förvaras i ett tacksamt bröst,
Varmt för deras, som för dygdens röst.
5. SÄLLHETEN.
Skaldebref.
Jag vill bli lycklig — hvilken magisk röst,
Som ropar högt ifrån hvart dödligt bröst,
På tusen sätt uti sin utflygt bruten,
Den samma dock, ännu i dödsminuten.
Det är din suck, du! som i öknens sand
Tar tunga fjät, och stöds af ingen hand,
Och önskar blott en droppe ur den källa,
Af hvilkens bölja andras ådror svälla.
Det är en lösen vid hvar konglig borg,
Ett gångbart mynt vid alla samhällstorg;
Det är ert pris, J rike, och J store:
Och man har trott, att det de visas vore.