7. DEN STILLA DYGDEN.
Stilla dygd jag sjunger till din ära
Du är misskänd af en ovis tid;
Men jag går, att mina likar lära
Bittert känna sin förlust dervid.
Stilla dygd! bland dina vänner hylla
Skuggans skald, från alla anspråk skild;
Och kom sjelf, att med din glans förgylla
Taflan der han tecknade din bild.
Hvem har mod, att offra åt sitt slägte
Sitt exempel, följdt men oberömdt?
Unge man! ditt hjerta frågan väckte:
Blifve svaret i dit hjerta gömdt.
Men du vise! bort med dina frågor:
Hvarför menniskan i alla dar,
Liksom barnet, hvarken sina plågor,
Eller deras läkedom fördrar.
Ack! så länge dagens rika flamma
Blickar ner, välsignande vår jord,
Finner hon oss menniskor de samma,
I begrepp blott visa och i ord;
Sysselsatte att hvarandra plundra,
Eller att bereda eget ve,
Häftiga att lifvets glans beundra,
Tröga att dess inre värde se.
Gäck då, hjelte! sväng en blodig glafven,
Strid och segra, blända och förskräck;
Höj din arm med stolthet öfver hafven,
Och aflägsna verldars häpnad väck.
Bjud din dolk sin heta blodtörst släcka
Uti barmen af en thronrival.
Gå att mensklighetens böner gäcka
Och förläng ett sekel hennes qval.
Men i dödens natt, när smickret tiger,
Som ditt blinda högmod underhöll;
När en vålnad opp ur grafven stiger
Af det offer, för din grymhet föll;
När han tränger till din bädd, och talar
Hämdens språk om oförsonadt blod:
Vittna sjelf, om du ej dyrt betalar
Dina segrar och ditt öfvermod.
Att välsignas, är det ingen ära?
Att förbannas, är det ingen blygd?
Bland de lagrar jorden tvangs att bära
Fans då ingen för en verklig dygd?
Är det ingen tackvärd lott, att ärfva
Efterdömet af en vis och god?
Det vill mod att ryktets gunst förvärfva
Att försaka den, vill mera mod!
Åt hvem tron J då att fosterbygden
Hembär tacken för sitt sanna flor?
Åt den verksamma, men tysta dygden?
Åt den fåfängan att synas stor?
Eller hvad begär er sammanlefnad,
Ej till en och annan högtids glans,
Men till friden, till sin hvardagstrefnad,
Hvad begär hon? Tjusning eller sans?
Du, som går att lyckans stoj försaka
Och att gagna i en bortgömd krets:
O! hvi skådar du likväl tillbaka
Åt det stolta tornets gyllne spets?
Vacklar du i det beslut du fattat,
Att bli glömd men god och vördnadsvärd?
Ångrar du, att du för litet skattat
Åt ett stolt förderf, en präktig flärd?
Alla taflor af din bildningsgåfva
Vecklas hop af ödets kalla hand.
Dina stolta drömmar evigt sofva,
Sträckta längs med glömskeflodens strand.
Blott en enda bild är öfrig vorden
Af din ungdoms härjade förråd:
Tron på dygden, möjlig uppå jorden,
Detta ädla själars öfverdåd.