Nå, välan! du all slags flärd har pröfvat,
Endast dygdens flärd dig återstår.
Ingen hjeltemodig bragd du öfvat;
Gråtit ingen ädelmodig tår.
Skynda då att denna vällust njuta,
Denna enda som är öfrig än:
Skilj dig ifrån verlden, för att sluta
Spelet med en rol af menskovän.
Nej, med bäfvan hör den inre rösten
Af en Lag, hvars fordran aldrig svek.
Fåfängt söker veklingen den trösten
Att hans lif är blott en flygtig lek,
Fåfängt vill en lättsint verld förvandla
Pligt och dygd, och allt till tidsfördrif:
Nej för himlen måste menskan handla,
För en evighet är hennes lif.
Men förgäfves i den vises tafla
Lyser dygdens rena ideal,
Om hon endast högmod mägtar afla,
Eller vanmaktskänslans bittra qval.
Fåfängt menniskan sig hänförd drömmer
Opp till högre andars rena sfär,
Om hon i sin ljufva dvala glömmer
Hvad hon har att först fullborda här.
Trädet blomstrar af des gömda safter,
Deras minskning följs af dess förderf.
Ingen dygd förutan inre krafter,
Inre krafter föda yttre värf!
Stilla dygd! du är ej sorglös dvala
Nej, ditt verktyg är en driftig hand,
Är en röst, som höjer sig att tala
Så för mensklighet, som fosterland.
Verka då, så länge dagen räcker,
För ditt kall, med varmt och värdigt nit:
Natten kommer, och för evigt stäcker
Dina framtids planer och din flit.
Är det fält som mättes åt din möda
Mindre vidsträckt: sköt det dubbelt väl;
Öka för en eftertid dess gröda,
Nyttans vän, men alldrig vinstens träl.
För din lycka är ditt nöjda sinne,
För din ära blir din vandel nog.
Guldets välde, efterverldens minne
Med ett flyktigt skimmer dig bedrog.
Hvad! blott mörker du i skuggan finner?
Hvad! dess lugn förgäter du min vän?
Ser blott högdens pragt, dit du ej hinner,
Ej den storm, som hviner öfver den?
O! hur djupt i dalen du må flytta,
uppgår likväl samma klara ljus
Öfver dig, till glädje och till nytta;
Och du bor i samma faders hus.
O! hvar helst din hydda är belägen,
Uppå hvilken bortgömd öde strand;
Löper han dock dit, den stora vägen,
Hvilken leder till ett bättre land.
Nöjd att dina dagar ej förnöta
Utan syftning till ett värdigt gagn:
Sök ej värf, dem du ej mägtar sköta;
Nej, låt Phbus köra sjelf sin vagn.
Låt den vise vid sin lampa vaka
För en efterverld, som sofver än;
Och gäck du att hvilans stund försaka
För en lidande och bortgömd vän.
Blif ej låg att bland de höga nämnas,
Sälj ej samvetsfriden bort för guld.
Tålamod min vän! — de skola jemnas,
Allas lotter, uti samma mull.
Var ej främmande med likars öden:
Blif den trycktas värn, den svagas stöd;
Öppna för den sysslolösa nöden
Flitens väg till redlighet och bröd.
Styr den trotsige med ditt exempel,
Led den vilseförda med ditt ljus,
Efterdömlig i den högstes tempel,
Efterdömlig i ditt eget hus.
Alltid färdig att dig evigt skilja
Ifrån pröfningens och sorgens land,
Säg med lugn: ske skapare din vilja!
Jag förtror mitt öde åt din hand.
Om jag utan buller njutit lifvet,
Byggt min lycka på en rättvis grund:
O! så låt det lugn, min dag blef gifvet,
Icke vägras åt min aftonstund.
Dygdens frö jag sökte odla troget;
O! men straffa ej min svaga hand,
Att det här i stoftet ej blef moget:
Låt det mogna i ett bättre land.
8. TVIFLAN och TRO.