Nej! det är ändtlig tid att bindeln sönderrifva!
Se upp o menniska! och läs vid dagens ljus:
Af jord du kommen är, till jord du måste blifva;
Det är din dom, bestyrkt af sexti seklers grus.
Förmår du jäfva den? hvar äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
Snart skall du öka det, och rum åt andra ge.
Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
Bjud åren i sin flygt att bära dig sin skatt,
Och gif, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
Din hela varelse åt Evighetens natt.
Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
Du ser i detta råd en plundrande barbar,
Hvars arm i nattens stund emot ditt hjerta sträckes;
Och hänförd famlar du din kraft till ditt försvar.
Du hatar denna tro, du alldrig den förlåter:
Det är din fiende för lifvets hela tid;
Du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
Och går, att våga än en lika blodig strid,
Du bryter våldsamt in i hjertat af det rike,
Der verldarnas Regent en rättvis spira för,
Gör Gud till en Tyrann och dig till djurets like:
Nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.
Hvi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
Med villan af din tro, med sveket af din röst?
Nej, kasta från din barm den lönligt burna dolken,
Och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.
Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
Odödlighetens tro på lika gilltig grund;
De fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
Och föllo öfver dem, i dödens mörka stund.
Systemet, det är sannt, som tryggade en lära
För jorden mera huld, föll äfven ofta nog;
Men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
Och denna helga tro ur gruset återtog.
Hvad har bevarat den i trots af alla skiften?
Hvem tände detta hopp? men sjelft det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
Och ropar öfverljudt: o död! jag trotsar dig!