Ack! borttag detta hopp: och hvad är sedan lifvet?
Ett blandadt skådespel för löje och för qval;
Ett lån, som ej begärdt, blott som en skänk dig gifvet,
Dock fordras skall igen med dubbelt kapital.
Hvad är den vishets lön? för hvilken du ej tvekar
Att offra nattens sömn, och dagens tidsfördrif,
Hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
Och lär dig bättre se det usla af ditt lif.
Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
Döm sjelf att du är stark, och frukta inga jäf;
Gif namn af tålamod åt igeln som dig suger,
Och tag i farans stund din tillflykt till en säf.
Skrif huru skönt du vill till ålderdomens ära:
Den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älf;
Du kan ej bördan fly, du mägtar den ej bära,
Af alla andra glömd, och sviken af dig sjelf.
Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
Var billig och var god, var öm och känslofull,
Qväf hoppets tysta suck, och hjertats känsla mörda,
Och tag emot din lön — i trenne skoflar mull.
O! nej en högre lön åt dig förvarad blifver.
En stormig aftonstund utaf en mulen dag
Är ej den sista gräns, dig skaparn föreskrifver,
Och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.
Ej att ett stolt begär ditt hjerta skulle ägga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
Din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjertat ur ditt bröst, och var ej menska mer!
Du ser en plan i allt, en afsigt i det hela,
Och dalens minsta ört är ej förgäfves till:
Skall endast menniskan sitt ändamål förfela,
Och är det henne blott, som ödet gäcka vill?
Oändlig i begär, och gränslös uti pligter,
Med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
Hon fordrar redlighet i lyckans dolda vigter,
Och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.
Hon fordrar, att den lön, för hvilken hon försmäktar,
Skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
Och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
Skall bli ett värdigt värf för evighetens dag.