Lid, hoppas, och gör godt, hvad öden du ock pröfvar,
Och alldrig mer mot skyn förgråtna ögon hvälf.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du öfvar,
Så skall i dödens stund, din dygd sig löna sjelf!
Dock nej du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
Och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
Dem hjertats ångest skref; och faller till din fot.
Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
Ett heligt allvare din dolda thron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
Så tydligt jag din lag, och mina pligter ser.
Hvart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
Så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
Fly till sin gamla tro, och hvila sig på den.
Dess första grund är dold; jag sörjer ej deröfver:
Den lades af en hand som säkert kände sig;
Jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöfver,
Och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!
Jag vet ej, hvem du är, ej hur du uppenbaras,
Ej hvilken väg till mig din dolda anda sänks:
Det är en hemlighet, hvars upptäckt kanske sparas
Åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.
Nej, alldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
Om i en gränslös följd af dagar och af år
Du flyttade min själ från stjerna och till stjerna
Hon dock i evighet din dolda thron ej når.
Men hvad jag veta bör, har du ej velat dölja:
Du lefver i min själ, du verkar der, och vill
Att mina gerningar i evighet mig följa;
Ditt väsen är så visst, som att jag sjelf är till.
Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
Af ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
Så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
Uti min sista suck bevittna dig till slut.
Men ingen löser opp det samband, som är knutit
Emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
Då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.