O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
Och vore hvad jag bör, och icke hvad jag är:
Du skulle som en far dig till mitt hjerta närma;
Jag skulle finna dig uti din himmel der!
Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt remna,
Och evighetens hvalf skall öppnas för min själ,
Och jag skall se, att du ej velat öfverlemna
Åt ödets fala gunst, mitt slägte och dess väl.
Ack! jag skall tacka dig, hvars omsorg har bevarat
Den tro, jag af din hand tog, såsom barn, emot;
Som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
Hvars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.
9. OSKULDENS HÄMD.
Nej, nej, han lefver än, som oskulden försvarar,
Än lefver han, de öfvergifnas vän
I åskans blixt han hämnas än,
I solens ljus sin nåd förklarar.
Hvem är, som suckar der, i dystra bojor slagen;
I trasor klädd och öfverhöljd med grus?
Det är en vis, som spridde ljus,
Och som ej sjelf får skåda dagen.
Men månne han då är för evigt stängd från ljuset?
Nej, hämdens arm hans fjettrar splittra skall,
Och skynda dessa murars fall,
Men han stå upprätt uti gruset.
Och hvilken ser du der förnöjd mot bålet vandra,
Och kyssa glad sin grymma bödels hand?
Det hjelten är, som frälst sitt land,
Som mördas sjelf, och räddat andra.
Men detta ädla blod skall det ohämnadt flöda?
Nej, hämdens Gud skall också hämna det:
Förtviflan, i tyrannens fjät,
Skall snart uti dess hjerta glöda.
Hvem är som vaknar der, och vågar helsa dagen
Med hämdens rop från ett förtvifladt bröst?
En skönhet född till andras tröst,
Men af en nedrig bof bedragen.