Men skulle hennes tår, ohämnad kunna strömma?
Nej, fatta mod, betryckte dygdens vän;
Ett öga fins som märker den,
En själ som mins när andra glömma.
Så lefver Han då än, som oskuld skall försvara
Och ljunga hämd emot förtryckarns bröst:
Det ena blifva skall min tröst,
Det andra skall min varning vara.
ELEGIER.
10. ÅSKAN.
Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld:
Jag hörde hans röst der uppe i molnena skalla,
Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd;
Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.
Himmelen klär sig i sorg, Jorden suckar betryckt,
Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt, och undrar:
Men häftigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt,
Rusar det undan den röst, som i skyarna dundrar.
Bleknad är Ängens prakt, Åkrarne störta sig ner,
Grafvens rysliga natt tungt öfver lunderne hvilar,
Foglarnes stämma är tyst, vallhornet lockar ej mer,
Och till herdens tjell hjorden flämtande ilar.
Nu med darrande fjät, nu med svidande bröst,
Skyndar en rik tyrann, att sina jerndörrar stänga,
Men innom murarnas hvalf dundrar hämnarens röst,
Och genom reglade lås de krossande viggarne tränga.
Rysliga Engel! säg, o säg: hvem skall du i dag,
Ner ifrån slottets verld, för den Evige Domaren kalla?
Är det den brottsliges själ? må hända, det är jag
Som i min ålders vår för viggen skall suckande falla.
O! skona, skona blott den fattiges halmtäckta tjell,
O! skona, skona blott, hans täppas blomstrande gröda!
Sen från sin Herres fält han pustande staplat i qväll,
Låt honom somna i ro, och glömma sin tryckande möda.