O! skona denna far till dessa oskyldiga små,
Som tårögde se på sin mor, för att lyftas i famnen;
O! hvad brott kunna väl de renaste hjertan begå?
De känna ju blott de första heliga namnen.
O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort,
Innan hon njutit till slut den sköna tjusande dagen:
Ack! denna tjusande dag, den är ju så flyktig och kort:
Än några stunder blott, och vissnade falla behagen.
O! skona mig också: ryck ej telningen opp,
Må hända i mognare år, i mera lyckliga tider,
Glänsar der någon skörd, som fyller ett glädjande hopp;
Må hända dock, dess löf skugga åt vandraren sprider.
O! låt mig fylla den ed, jag svor en döende far,
Att offra en manlig gärd åt fosterlandet och dygden,
Låt mig bli lycklig sjelf, och trösta olyckligas dar,
Och göra mig värd en suck, af något hjerta i bygden.
O! låt mig gläda än välgörarens hjerta, och sen
Låt mig dö uti frid, och mina gerningar glömmas,
Och i den åldriga jord, som gömt mina fäders ben,
Låt mitt bräckliga stoft, och känslans irringar gömmas.
11. TILL MINA BARNDOMSVÄNNER.
Är han glömd, er trogna barndoms vän?
Gode gossar! denna handen fatten:
Lika redlig, räckes hon er än,
Lika redlig, i den sista natten!
Detta hjerta mägtar än att slå
Lika ömt: af tusen hårda skiften
Mer betryckt, men lika varmt ändå,
Tills det gömmes i den kalla griften.
Redan ägen J en makas famn,
Redan edert knä en ättling vaggar:
Och hvad äger jag? ett sjukligt namn,
Kännande, som svärd de minsta taggar?
Brandförsäkrad ren er hydda står;
Och hvar är min hydda? hårda öden!
Dock hvad klagan? efter några år,
Skall hon byggas af en vän, — af döden.