Byten edra yrkens lugn och tröst,
Mot en aldrig hvilad känslas spänning;
Byten barnet vid en makas bröst,
Emot hoppet om en skådepenning.
Kastad länge på ett okändt haf,
O! hur gerna vinkar jag med handen,
Åt den lugna hamn, jag öfvergaf,
Åt de ömma vännerne på stranden!
Minnens J den glada julen än,
Och vår hvita drägt, vår klara stjerna,
Då vi gingo kring som vise män,
Sjöngo illa, men dock hördes gerna.
Vise hette, vise voro vi,
Räknade så väl den korta tiden,
Sålde ej för stundens svärmeri,
Årets skörd, den glada samvetsfriden.
Minnens J den glada sommarns fest,
Hur vi sprungo kapp till blomsterstången;
Och vår stolthet, när vår goda prest
Log åt dansen och åt segersången?
O! den första, som till målet hann,
Utan ondska blef af oss betraktad,
Och den sista, ej, som nu, försvann
Ur vår cirkel, skymfad och föraktad.
Minnens J? — jag har dock minnet qvar
Och den skatten skall jag ömt bevaka,
Ömt, som Sorgen uti fordna dar
Gömde askan af en vän, en maka.
Store Gud! din godhet evig är,
Och de stunder äro dock så korta,
Som till glädjens njutning du beskär:
Knappt vi se dem, och de äro borta!
Men en gång, när tidens strömmar flytt
Bort till de oändeliga hafven,
Och ditt varde kallar oss på nytt
Till ett lif, utur den mörka grafven:
Skola då, på evighetens strand,
Barndoms vänner återse hvarandra,
Och med ädla steg, och hand i hand,
Till det alldrig nådda målet vandra?