Skall då jag återse den dal,
Der jag lekte bort den glada våren?
O skall jag se den utan hjertats qval,
Och med ögat, icke skymdt af tåren?
Enda vän på jorden, glada hopp,
Du de sorgsnas alldrig släckta stjerna!
Tindra klar mot öknen af mitt lopp,
Tjus mitt hjerta, och bedrag det gerna!
12. EN TANKE PÅ MIN EGEN GRAF.
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
Månn någon gång jag skådat detta stället,
Och trampat det i ro?
Ack nej! Kanske min trånga stig skall ledas
Till någon okänd strand,
Och der min bädd, min sista bädd tillredas
af någon okänd hand;
Der ingen vän skall stanna vid min sida,
Och lindra ångrens sår,
Och under bön det sista slag förbida,
Som detta hjerta slår.
Och skingra ömt det tvifvelsmål, som skymmer
En lyckligare verld;
Och ta emot mitt ömmaste bekymmer,
Min sista afskedsgärd.
Till Er, hvars hand min första vandring stödde
På dygdens svåra stig,
Till er, hvars själ vid mina afsteg blödde,
Otackad utaf mig.
Dock lika godt! hvar himlen helst må ärna
Min ringa hyddas fall:
Jag vet dock visst att hoppets milda stjerna
Der äfven lysa skall.
Jag vet dock visst, att jag är lika nära
Dig, mensklighetens Far,
Och att du skall en stilla fred beskära
Åt mina sista dar.