En minnesvård! den sörjer jag ej öfver,
Den må förtjensten få!
Till grafvens lugn jag ingen värd behöfver,
Och multnar nog ändå.
Men fins blott en af mina många vänner,
Hvars ömhet jag var värd,
Som sett mitt fall, och mina strider känner
Se der min efterverld!
Om någon dag den lycka han begråter,
Som kanske var för hård,
Om någon dag mitt namn han kallar åter:
Då har jag minnesvård!
Så tag då, Jord, tag hulda Mor tillbaka,
Och göm uti din famn
Den ädla skatt, du gaf mig att bevaka:
Min aska och mitt namn.
Förvara dem, till dess hon hörs, den rollen
Som döda väcka kan:
Ljuf är den tron: förträfflig är den trösten,
Och derför är hon sann.
13. DET ÅLDRIGA TEMPLET.
Se! hur det stolt sin åldriga krona bär,
Och sin resliga kropp långt öfver hyddorna höjer!
Likt i sitt harnesk klädd den hotande Jätten der,
I barnens glädtiga ring, dem han skrämt och förnöjer.
Och med samma högtidliga ståt, som i dag
Det för tusende år, spiran mot molnena sträckte,
Hejdade vandrarens gång med samma dystra behag,
Och i Bardernas bröst heliga rörelser väckte.
Men visa fram någon arm, men kalla fram något namn
Af dem, som ur klippans sköt brutit dess eviga grunder:
O! de hvila tyst i den långsamma nattens famn,
Sen de släpat bort den flyktiga dagens stunder!
Jordens vördade kung, Menniska! yfs icke mer
Af din styrka och rang, då du Templet betraktar,
Mera flyktig än sand, mera förgänglig än ler,
Och det är du likväl, som grafvens konung föraktar.