Hvarpå grundas ditt hopp att i en sällare verld
Din ädla varelse skall i evigt stigande grader,
Njuta den glädje och frid, dig här ej blifvit beskärd,
Nalkas i renad dygd de heliga englarnas fader?
Jo, på fastare grund, än templets resliga kropp,
Icke rubbad ännu af stormande seklers öden,
Ja, på fastare grund hvilar ditt tjusande hopp:
Ty Gud är evig, och icke döden!
Så, för tusende år, skallade Lärarens röst,
Så, än i dag från hans mun hon bland grafvarna skallar
Och bjuder glädje och lugn, i de dödligas bröst,
Och dem från stoftets verld till himlarna kallar.
Hvilken träder ej rörd inom Templets heliga rymd?
Ack! dessa mörka hvalf, dessa hotande fästen,
Af dessa är fördomen stödd, af dem är sanningen skymd,
Och dessa mörka chor äro villornas åldriga nästen.
Brottsligt är detta tal: Yngling! säg icke så!
Här bor en Gud som hör din hviskande tunga,
Nej, denna tanke är grym: Yngling! tänk icke så,
Hämnarens ögnakast genom själarne ljunga.
Hör ifrån Lärarens mun det högsta väsendets röst,
Hans, som från söderns fält ger genljud mot fjelliga norden
"Jag bor öfver stjernors rymd, jag bor i den dygdiges bröst:
Jag äger himlen till Thron, till fotapall jorden.
"Den, hvars väldiga hand utströr millioner behag,
Åt solen sin stolta gång, åt marken rörelse gifver,
Åt menniskan, sällhet och dygd: — det är jag,
Jag som varit, som är, som i evighet blifver.
"Och detta rysliga moln, som höljer sommarens dag
Som blixt, och knall på knall, kring rymderna skickar,
Och andas fasor och död: också detta är jag,
Mitt vredgade hjertas röst, mitt mulnade ögas blickar.
"O! du som sökte opp den lidandes bortgömda stig:
Hvarje tröstande skärf, hvarje läskande bägare vatten,
Alt det goda du gjort, det har du gjort mig,
O! kom i min öppnade famn, och mottag den himmelska skatten.
"Men du, som för uslingens nöd tillslöt din isiga hand,
Slöt din nedriga själ som bergets rysliga klyfta,
Som gaf ej den hungrige mat, ej släckte den törstande brand
Och hörde med innerlig ro de värnlösa Enkorne snyfta.