Dock, du fordrar icke lof och tårar,
Nej, du äskar våra dygder blott:
Ack! de gråta, svärmeriets dårar,
Som förneka dig med sina brott!
Du! som gaf förlåtelse åt alla,
Bad för dina bödlars samvetsro,
O förlåt de staplande som falla;
O förlåt en ynglings svaga tro.
O förlåt mig tviflets mörka stunder,
O förlåt en flyktig ungdomstid,
Då jag sökte Religionens grunder
Och förgät att vara klok dervid.
Men förgat jag hennes helga lagar;
Blef jag döf för deras ömma röst:
Hölje åskmoln mina sommar dagar,
Härje stormen skörden af min höst.
Dig den störste Man, som jorden burit,
Dig vid Altaret jag svär igen
Samma ed, mitt hjerta fordom svurit;
O! men låt mig bättre hålla den.
Låt mig alldrig utan känsla läsa
Hvad du lidit, lidit ock för mig:
Låt min harm för dina bödlar gäsa,
Och min kärlek låga upp för dig.
Och låt den mitt hjerta ömt beveka
Att bli evigt trogen ditt befäl,
Att ej brottsligt med en sanning leka,
Som är helig för mitt slägtes väl.
Sköna fackla, tänd af himlaljuset,
Ädla, dyrkansvärda Religion!
Lyst af dig, den dygdige från gruset
Skådar hänryckt opp till Skaparns thron.
Lys mig, lys mig genom lifvets öcken,
Till odödlighetens ljusa strand.
Vis en skymt, i sista nattens töcken,
Utaf himladagens morgonrand.