O! hvad har jag gjort i verlden,
Som förtjenar Skaparns nåd?
Är en känsla född af flärden,
Är ett lyckligt klokhetsråd,
Är det dygd, som skulle gillas
Inför helighetens Gud?
Kan hans öga då förvillas?
Får jag skämta med hans bud?
Om det första ax af våren,
I en följd af glada år,
Alltid synes på den såren,
Som hans egen hand besår,
Vittnar han: de växte alla
Genom Skaparns milda hägn,
Sjelf förmådde jag ej kalla
Ifrån skyn en droppe regn.
Om ifrån den glada kulle,
Dit han vågat klifva opp,
Han till öknen jagas skulle,
Gråtande ett älskadt hopp;
Låter han ej klyftan veta
Kanske väl förtjenta qval,
Låter han blott vänner leta
Törnens gångstig till hans dal.
Och om skymten af en lager,
Äfven åt hans hjessa räckt,
Allt för snart det hopp bedrager,
Som blef lika flyktigt väckt,
Slår han ej i fåvisk yra
Bitterhetens hesa larm,
Gömmer han sin ringa lyra,
Väl med sorg, men utan harm.
Vishetens förnämsta lära,
Vettets heligaste bud,
Sanna snillens första ära,
Ädla hjertans högtidsskrud:
Kärnan af den sanna styrkan,
Svaghetens förnämsta tröst:
Tag emot mitt slägtes dyrkan,
Äg ett tempel i hvart bröst!
Alla dygders ädla krona,
Dyrkansvärda blygsamhet!
Lär en yngling, att försona
Fordna känslors brottslighet.
Gif ditt alfvar åt hans ånger,
Gör hans glädje mera vis
Blif behaget i hans sånger,
Deras mål, och deras pris.
16. MINNET och HOPPET.
Lifvets vissa mål är döden:
Vägen genom öknar bär,
Men miljoner likar der
Dela med oss samma öden;
Och i skuggan af oliver
Tvenne källor runnit opp,
Forntids minne, framtids hopp,
Hvilkas bölja styrka gifver.
Minnet skänker oskuld äter
Åt den rörda ynglingen
Paradiset öppnas än,
Ingen bitter tår han gråter.
Hoppet låter honom smaka
Lyckan af en stundad tid:
Stadgad dygd, och samvets frid,
Egen hydda, och en maka.
Minnet lifvar mannens nöjen:
Han blir yngling än en gång,
Delar glädjens fria sång,
Delar skämtets yra löjen.
Hoppet låter honom skörda
Frukten uti lifvets höst,
Skörda ära, skörda tröst
Af de barn, som honom vörda.