Minnet af förflutna tider
Tröstar gubbens gamla år,
Skuggar än hans silfverhår,
Rodnad än på kinden sprider.
Hoppet vid hans dödsbädd vakar,
Öppnar dagens förlåt än,
Öppnar sjelfva himmelen,
Då han bojan från sig skakar.
Bröder! kommen att mig följa
Till de glada källors rand:
Ösom blott med varsam hand
Grumlom icke deras bölja.
Måtte minnet återgifva
Endast fordna dygders lott;
Till att göra mera godt
Hoppet våra krafter lifva.
17. ENKANS VISA.
Ensam i min låga koja
Lefver jag förnöjd ändå;
Fast omkring min spinnrock stoja
Många faderlösa små:
Rundt omkring min spinnrock stoja,
Är mitt hjerta lugnt ändå.
Han, som vakar för oss alla,
Han, de faderlösas Far,
Änglaskaran skall befalla
Att beskydda deras dar:
Att beskydda deras dar
Skall han Englarne befalla,
Han, de faderlösas Far!
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Hon bekymret öfverröstar
Mången ledsam vinterqväll:
Mången ledsam vinterqväll,
Denna ljufva tanken tröstar:
Också jag har varit säll!
Och vi råke än hvarandra
I ett sällt och okändt land;
Der de ömma makar vandra
Oupplösligt, hand i hand:
Oupplösligt hand i hand
Skola ömma makar vandra
På odödlighetens strand.
18. DEN HÖGTIDLIGA FÖRLOFNINGEN.
Nattens stjernor uppå fästet glimma,
Månen lyser skön och känslofull.
Emma går att helga denna timma
Åt en evigt saknad faders mull.
Unga Selim delar hennes öden:
Också han i sina unga dar
Såg den grymma, känslolösa döden
Rycka bort en öm och älskad far.