Och de svuro trohet åt hvarandra
Der vid grafvens nattbetäckta rand:
Och de gingo sen, att tjuste vandra
Genom lifvets bana, hand i hand.
Ofta, ofta från det lugna tjellet
De till kyrkogården skynda sig.
Emma! Emma! mins du detta stället?
O min Selim! kan jag glömma dig?
— — —
Han som teknar dessa matta dragen,
Söker liksom Selim någon vän;
Gäckad nog i verlden och bedragen,
Han bland grafvar gått att söka den.
O! min Emma! knytom våra öden!
Jag besvär dig vid din faders mull!
Och jag svär att älska dig i döden,
O! jag svär det: vid min faders mull.
19. VID LILLA LUDVIGS GRAF.
"Lilla älskling! hos en mor och far,
Lemna jorden, plågans mörka boning;
Vi ha sett din framtids sorgedar,
Och hos Gud utverkat din förskoning".
Så till Ludvig lydde englars Chor,
Och han räckte sina späda händer,
Gick ifrån en tröstlös far och mor,
Och for bort till lyckligare länder.
"Goda Mamma!" sade han, och log,
"Tack för vården i ditt hulda sköte,
En gång skall ditt lilla barn, som dog,
Som en engel, flyga till ditt möte.
"Det skall börja himlen i din själ,
Det skall tacksamt, det skall evigt gälda
Dina vakor för dess framtids väl,
Dina tårar, på dess aska fällda".