Att går dock väl, blott vi förvara
Den ljufva samvetsfridens tröst,
Och lefva så, att vi bespara
Också en glädje åt vår höst.
30. BORTRESAN.
Om jag far bort, så gråter du,
Och Gud din ömhet vedergäller;
Men jag är qvar hos dig ännu,
Och tacksamhetens tårar fäller.
Om jag far bort en färd så lång;
Så lång, att jag ej kommer åter:
Så vet jag visst att mången gång
Du saknar mig och mig begråter.
Så vet jag, att du unnar mig
Den ljufva tröst, den himlahugnad,
Att stundom blicka ner på dig,
Och åter se dig glad och lugnad.
Om du far bort, så gråter jag;
Men många stunder jag ej gråter;
Jag reser efter, samma dag,
Och hinner dig, och glades åter.
31. DEN FÖRSTA MAJ.
Till Sophi.
Välkommen, glada vår! vi redan ledsna blefvo,
Och trodde, att du glömt, hur god du alltid var:
Vi skrefvo bref på bref, vi bara ömhet skrefvo,
Och fingo snö till svar.
Men ändtlig är du här. Din andedrägt jag känner:
Den smyger ljuf och tyst med helsan till min barm,
Med glädjen till min själ: för dubbelt glada vänner
Du gör mig dubbelt varm.
Snart blomman höja skall en länge tynad stängel;
Snart går en söt Sophi till någon klarnad elf,
Och i dess spegelglas ser himlen, och en engel,
Just då hon ser sig sjelf.