"Ber han för din samvets frid,
Ber att qvalet dig må skona,
Lindrar han din sista strid
För odödlighetens krona".
Mins, hur rörande hon var
Då hon slutligt öfverlåter
Vården öfver dina dar
Åt den far, som med dig gråter.
Åt den Far som alldrig dör,
Som din oskuld skall försvara
I en verld, der nöjet strör
Blommor öfver lastens snara.
När du fylt din ålders vår
Och din verknings tid är inne,
Offra än en helig tår
Åt din moders ömma minne.
Glöm ej denna Kyrkogård,
Som dess ben i mullen gömmer;
Men dess rätta minnesvård
Är att du dess dygd ej glömmer.
38. EN HELSNING ifrån JOCKIS.
Min Orestes, du befarar,
Att jag all min sällhet glömt
På den ö min sång berömt;
Och mit lugna hjerta svarar:
Sällheten på Solens char
Hela jorden öfverfar.
Också hit dess öga sänder
Mången präktig stråle ner,
Och med himmelsk glädje ler
Då han allas hjertan tänder:
Kojan sjelf af skogen skymd
Gläder han från ljusets rymd.
Följ mig genom Trågårdsparker,
Dem till trotts af hindrens magt
Smaken prydt med Engelsk prakt
Midt bland vilda ödemarker,
Till det tjell på holmen der!
Hvarest glädjen bofast är.
Der på hårda bänkar glömmes
Lyckans nyck och flärdens tvång,
Der, vid lekar skämt och sång,
Denna fyllda träskål tömmes,
Der på landets goda sätt
Helsan kryddar hvarje rätt.