Hör jag forsen myndigt dåna;
Då med blomman i min hand
Glad jag går på elfvens strand,
Tänker jag: du må förvåna!
Bullra, bullra, störta dig:
Lugna ån behagar mig.
Tyst, som den min lefnad flyter,
Lungt som den mitt hjerta är:
Intet stormande begär
Dygdens fästen nederbryter;
Stora verldens brott och dån
Hör jag endast långt ifrån.
När den klara källan skänkte
Drycken ur sitt rika sköt,
Och min tunga svalkan njöt,
Hjertat ömt och tacksamt tänkte:
Ack! från brända öknen der
Vore dock en broder här!
När jag såg, hur landtman sträckte
Denna hand som han höll,
Och den mogna skörden föll,
Bad jag, bad jag för mitt slägte:
Gud låt icke denna dag
Skåda andra nederlag!
När hvar dag mig öfverhopar
Med välgerningarnes skörd,
Ser hvar dag mig lifligt rörd
Af den röst, i hjertat ropar:
Dina syskon gråta der,
Och du lefver lycklig här.
Lycklig lefver jag, Orestes,
Fast ej något myrtenband,
Knutet af en skönhets hand,
Kring min låga panna fästes:
Blommor växa i hvar däld,
Jag med dem är tillfredsställd.
Skulle dödens molnvägg gömma
Ach! min middagssols behag,
Och på jorden samma dag
Sjelfva vänskapen mig glömma:
Skall ändå jag dö i frid,
Jag var säll min korta tid.
39. SÅNG, författad på ett Åkerfält.
O! jord, du allas hulda mor,
Hur är din godhet icke stor
Mot mig och millioner bröder!
Jag sträckte aldrig ut min arm,
Att välta klippan från din barm;
Men dock, hur rundligt du mig föder!
Träd, bonde, ur din mörka vrå,
Att jag de händer trycka må,
Att jag de skuldror må välsigna,
Som ofta svettas för mitt bröd,
Som ofta för mitt öfverflöd
Af trötthet ner i stoftet digna.