Jag svor, att intet ögonpar,
Fast syskon till en morgonstjerna,
Förvirra skulle mina dar;
Men ach! nu svär jag om så gerna.
Jag svor att fly hvar vacker hand:
Den skulle möta min förgäfves
Förutan kramning, utan brand;
Men ach! men ach! jag svor förgäfves.
Jag svor, att aldrig svära mer,
Och svor igen, att aldrig hålla:
Men, min Sophi, när jag dig ser,
Jag svär, att svära och att hålla.
Hvad straff, hvad straff förväntar mig
För alla mina falska eder?
Sophi! att glömmas utaf dig!
Ack! i hvad afgrund brottet leder!
Men, om ännu jag heligt svär,
Att evigt, evigt trogen blifva,
Och om jag evigt trogen är:
Hvem skall mig då belöning gifva?
Sophi! du måste gifva den,
Om jag den ej skall evigt sakna,
Och åter svära falskt igen,
Och qvalet i mitt hjerta vakna.
Men ach! men ach! jag sorgen ser
Jag är ej värdig att den njuta.
Du läser dessa ord — och ler,
Och jag går bort att tårar gjuta.
Jag svär, att jag ej mera svär
Uppå det ena eller andra,
Och vill med plågan, som mig tär,
Helt tyst min korta bana vandra.
41. YNGLINGEN.
Slipprig och svår är ynglingens bana,
Villorna ställa försåt för hans stig,
Dygden förgäfves får ropa och mana:
"Sällheten, yngling! den följer blott mig."
Han hör hennes röst, och gråtande stannar,
Och svär evig dyrkan åt dess majestät.
Han hör hennes röst, och lasten förbannar;
Men nöjet kommer: — han följer dess fjät.