Glad till dess strand han låter sig föras,
Tjust åt dess haf sin kosa han flyr.
Oskulden ropar, men kan icke höras:
Den skummiga böljan brusar och flyr.
Kastad af den, o hvart skall han landa!
Mot klippan, mot klippan han störtar sig snart.
Yngling! o yngling! hvar ärnar du stranda,
Om ej förnuftet får styra din fart.
Gudomliga dygd! hur får jag ej känna,
Att ohämnadt såras ej löften och tro,
När ångrens tårar kinderna bränna,
När hjertat svider, och får ingen ro.
Ach svår, ach! svår är ynglingens bana:
Villorna ställa försåt för hans stig:
Men låt Sophi till din dyrkan mig mana:
Jag svär att i döden dyrka blott dig!
42. Till den Sjuke Mæcenas.
Efter Horatii 17:de Ode i Andra Boken
O! din klagan sondersliter mig!
Nej, det är ej min, ej himlens vilja,
Att du dör förut. Ach! nej från dig
Skall ej sjelfva dödens hand mig skilja,
Du mitt ädla stöd, min ljufva tröst!
Skulle ödet för min böneröst
Döft sig sluta, och mitt väsen stycka,
Och mitt hjertas hälft ifrån mig rycka:
Hvad skall se'n den andra hälften här?
Ensam, öfvergifven, hopplös lida,
Och förblödd med döden stundligt strida!
Nej, din dödsdag skall bli min: jag svär.
Svär jag skrytsamt? nej, jag följer, följer,
Om det ock på stunden för oss bär
Till den mörka strand, Cocyten sköljer:
Redan står din Flaccus resklädd här.
Från ditt, vida afgrunds svalj, Chimæra,
Kasta flamma uppå flamma du!
Hundra armar lyft och sväng ännu,
Stolte Gyas: hvad är detta mera?
Jag dock följer: så vill hjertats bud,
Så vill ödets och naturens Gud.
Hvilken stjerna, Vågen, Skorpionen,
Eller Capricorn, du hafstyrann,
Vid min födslotimma mägtig brann:
Samma magt ifrån himla-regionen,
Samma stjerna vakar, underbar,
Öfver begges våra lefnadsdar.
Från Saturni våld, som re'n sin lia
Öfver dig med hastad vinge bar,
Hvilken hand förmådde dig befria?
Sjelfva Jupiters den handen var.
Rom det såg, och ifrån glada händer
Hördes trefallt genljud på dess stränder.
Och med krossadt hufvud låge jag,
Träffad af det fallna trädets slag,
Om ej Faunus, skyddsgud för de vittra,
Sträckt sin hand, och stött dess fall från mig
Att jag än min murgrönskrönta cittra
Skulle stämma till en sång åt dig.
Frälsta begge, må vi ej förhala,
Att vår skuld åt Gudarna betala.
Du! befall ett tempel träda fram
Jag till offer bär ett ringa lam.
43. DEN BOTFÄRDIGE.
Efter Horatii 34:de Ode i Första Boken.