Galenskap var visheten, jag öfvat;
Glömdt var templet, glömdt hvart heligt namn
Från ett strandlöst haf, med irring pröfvadt,
Söker jag den fordna trygga hamn.
Fåfängt, Evige! du kallar åter
Till din dyrkan en förvillad verld,
Fåfängt du från molnens fästen låter
Glänsa mot dess öga straffets svärd.
Men i dag du thordönsvagnen körde
Ofver himlens spegelklara hvalf,
Jorden skalf, då hon ditt under hörde,
Och Tenarens mörka afgrund skalf;
Floderna från sina utlopp vände,
Stygens tröga bölja kosan vred;
Sjelfva Atlas darrade, och kände
Längst vid verldens gräns, att du var vred.
Gränslöst, som ditt väsen, är ditt välde,
Allt förvandlar du, och lagar ger;
Gömda dygder du på högden ställde,
Stolta pannor flyttade du ner.
Lyckan lydig, när din vink befaller,
Sträcker ut sin arm kring jordens krets:
Der! ett tempel dånar högt och faller,
Der! ett annat lyfter stolt sin spets.
44. Till Leuconoe.
Horatii 11 Ode i Första Boken.
Hvad slut åt mig, åt dig den Evige må ärna:
Det är en hemlighet; begär ej veta den.
Ej spådom eller dröm, ej siffra eller stjerna,
Ej hela Babylon kan ge oss ljus, min vän.
Lid hellre, hvad som helst dig ödet föreskrifver,
Om flera vintrar än du lyckligt tälja får,
Om denna höst kanske den sista för dig blifver,
Som nu mot klippans vägg Tyrrhennens bölja slår.