Tag visligt ditt parti, den varma bägarn svala,
Gör ej en evighet af dessa korta dar!
Se, tiden afundsam flyr under det vi tala,
Sörj ingen morgondag, njut dagen, som du har.
45. TILL EN MODERS SKUGGA.
Af hennes sons handledare.
Du! som åt denna bygd en liflig trefnad gaf,
Och helgade ditt tjell åt dygderna till tempel:
Välsigna dina barn, som gråta på din graf;
Och lifva deras mod, att följa ditt exempel.
Du dog för andras skuld: det är den ädles död:
Du skänkte, döende, en ättling åt din maka,
Och i din sista suck med ömhet honom böd:
Gif äfven detta barn åt himmelen tillbaka.
Du dog från dina barn, du lemnade dem qvar;
Åt tidehvarfvets flärd, åt lyckans vrånga nycker;
Men din välsignelse beskyddar deras dar,
Och vandrar framför dem, och tornet undanrycker.
Välsignelsen ej dör, hon följer ätt från ätt,
Som solen år från år naturens fröjd bereder,
Hon andas i hvar dygd, och i hvart tänkesätt,
Som främjar bygdens vinst och mensklighetens heder.
Och sänktes ej till mig i nattens stund din röst,
Att helgden af mitt kall, och dess belöning yrka.
Att ge min sorgsna själ en ofta saknad tröst,
Att ge mitt svaga nit en ofta saknad atyrka?
Välsignad, sade hon, välsignad är den hand,
Som utsår dygdens frön, dem vårdar, och förskönar.
Det är dock en förtjenst: och glömmes hon ibland,
Så ges det dock en magt, som glömda dygder lönar.
Så hörde jag din röst i mången ensam natt,
Då de betrycktas vän ej trifdes i mitt läger,
Och då, med lampan släckt, jag i mitt fönster satt,
Och tänkte på den lott, som fattigdomen äger.