O! jag behöfde ej, till lön för hvad jag gjort,
En helsning utaf dig från evighetens stränder,
Men jag beböfde den att minnas hvad jag bort,
Att värda dygdens frön med redligare händer.
Rörd kysser jag din son, rörd sänks jag i hans famn,
Och fordrar, att han mins sin mor, och hennes dygder,
Och fordrar, att han ger, i andra dar, ett namn,
Välsignadt såsom ditt, åt sina födslobygder!
Och lägger jag en skärf till summan af det arf.
Som icke föres bort af vansklighetens ilar:
Så söke han mitt tjell i andra tidehvarf;
Så söke han den graf, der jag förgäten hvilar:
Så äge jag det hopp, att en gång finna dig,
Att en gång tacka dig, lycksaliggjorda anda,
Som ädelmodigt sönk ifrån din högd till mig,
För att i sorgens kalk en droppe glädje blanda.
46. DE TRE ÅLDRARNE.
Till Fru Generalskan RUDBECK.
Barndomen.
Det är så vackert, när man ser,
En glädtig ålderdom,
Liksom när aftonsolen ler
Ifrån en helgedom.
Då kommer barndomen så glad,
Och räcker fram sitt friska blad,
Och sjunger ut sin lilla sång,
Och staplar ingen enda gång.
Ungdomen.
Den ädlaste blomma oss fägnar,
Den ger jag, på ungdomens vägnar,
Den ädlaste menniskovän;
Du inga nöjen oss nekar
Du skådar ungdomens lekar,
Och mins att du varit som den.