Mannåldern.
Hvarje ålder åt dig gifver
Allt det goda som den kan,
Mannaåldrens offer blifver,
Första mogna frukt, den fann.
Ren din aftonstund är inne;
Men hur skön den lyses opp
Utaf fordna dygders minne,
Och odödlighetens hopp!
Chor.
Snart vår aftonstund är inne:
Må den äfven lysas opp,
Utaf fordna dygders minne
Och odödlighetens hopp.
47. Vid en Älskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.
Förrädiskt var mitt lugn, förfärlig var min fröjd:
Mitt hjerta, icke skämdt af njutningarnas vana,
Njöt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana,
Att glädjen, solen lik, ej stannar på sin högd.
Hvar blick, jag sände ut att Skaparen beundra,
Kom åter från sin flykt kring jord och haf och sky,
Och förde till min själ en vällust, alltid ny:
Då plötsligt det blef natt, och åskan hördes dundra,
Och viggen genom skyn i röda vågor for:
Jag såg mig om, och fann ej mer min mor.
Min mor! min andra mor! Försvinn, bedragna hopp!
Och veckla stum ihop den tafla, du mig räckte,
Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betäckte:
O! veckla den ej mer för detta öga opp!
Der stod jag, gråtande, vid denna moders aska,
Hvars ömhet räckte mig ett snart förfallit lån,
Ett kort och plågsamt lif: med tårar derifrån
Jag öfver hafvet flög, att än få öfverraska,
Att än få tacka dig, som mer än lifvet gaf:
Jag tackar dig också — men vid din graf.
Välan! jag tackar dig här uppå grafvens rand.
Här vill jag lägga ner den gård, du ej förskutit
I mina barndoms dar: de tårar, som jag gjutit,
Men gjuter aldrig mer uppå din varma hand.
Svagt vedergälla de, hvad himlen blott kan gälda,
Hvad mer än lifvet är. Du gaf min oskuld skygd;
Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd;
Och om jag älskar den, om några böner, fällda
Af någon tröstad bror, välsigna äfven mig:
Hvem tackar jag derför, om icke dig?
O evigt kära dag, den käraste som flytt,
Den käraste af dem, som än dig skola följa!
Ditt minne stige fram ur evighetens bölja
Med solen, hvarje gång hon gläder oss på nytt!
Begråtande en far, jag flydde öfver hafven,
Och bar en helsning fram ifrån hans sista bädd,
Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd,
För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven:
Stort var ditt ädelmod, du kände ej mitt namn,
Du såg min nöd, och öppnad var din famn.
Det var en faders famn, du åt en främling böd
Som åt ett trolöst haf såg bäfvande tillbaka;
Ja, han skall bli vårt barn; du sade åt din maka,
Som räckte mig sin hand, och blef min ungdoms stöd.
Hvad skördar af dess vett, så mogna och så rika,
Hvad skördar, rikare utaf dess hjertelag,
Hon ämnade åt mig att berga in en dag!
Hur glad, och huru vis, hur sträng, och god tillika!
Ja! äfven denna röst, så darrande och svag,
Har hon ej hört med köld, forrän i dag.