Är man ej lycklig sjelf, då man gör andra godt?
Kan ej välsignelsen i alla plågor trösta?
Och tacksamhetens suck bekymrets öfverrösta?
Var du ej fri för sorg, och delte andras blott?
Inom den stilla krets, der du var innesluten,
Var du ej också stängd från afund och förtal?
Och skyggde för din dygd ej alla tysta qval?
Kom glädjen ej till dig, att bli beständigt njuten?
Var ej din sällhet jemn, och som på klippan bygd?
Nej! dertill ägde du för mycken dygd.
Om äfven mina fel, (en yngling felar lätt),
Dig smärtat någon gång, ack! kanske flera gånger:
Så falle Skaparns blick med tillgift på min ånger,
Med bifall på det nit, hvarmed jag gjort dig rätt!
Men, glömde jag de råd, din visa godhet yrkat,
Till ordning och till dygd; men var jag otaksam:
Då! stige jag en gång med blygd inför dig fram,
Med skräck inför hans thron, som jag ej redligt dyrkat.
Dock nej! min tacksamhet är varm som hvarje tår,
Som sorgen gjuter öfver denna bår.
Hur rättvis, och hur god är ej naturens far!
Du ser med några moln din himmel öfverdragen,
Och sänker ner din blick, och tror din dygd bedragen,
Då han dess fulla lön till aftontimman spar.
Det blef din lott, min Mor! De många du hugsvalat,
De faderlösa barn, som funno hos dig skygd,
En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd,
Och hvilka kanske ej förut sin skuld betalat,
Visst stego de nu fram att mildra dödens slag:
Men ack bland dem, hvi saknades då jag?
Ack! ifrån grafven vänd, hvad möter här min blick?
Beklagansvärde man! ja, ödet kunnat skona
En hjessa, redan tyngd, för denna törnekrona;
Men din förtjenst för långt från dina likars gick,
Och lyckan tröttnade att henne längre följa.
Den hand, som ädelt räckt i mina barnsdoms dar,
Ur skuggan drog mig fram, räck mig den än, min Far,
Att den må leda mig der farorna sig dölja:
Och skänka mig den konst, som himmelen dig gaf:
Att gråta värdigt på en älskad graf.
48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Född ALSTRÖMER,
den 20 Juli 1804.
Goda, vörnadsvärda Qvinna,
Hofvets prydnad, bygdens fröjd!
Inga höga titlar hinna
Dina egenskapers högd.
Dygden vandrar vid din sida,
Och går aldrig från din stig.
De som glädjas, de som lida,
Söka lika gerna dig.
Chor.
Måtte glädjens strålar sprida
Dubbel klarhet omkring den,
Som är mensklighetens vän,
Och har dygden vid sin sida.
— — —
Rätt till lyckans högsta håfvor,
Ingen blindhet af dess nåd,
Ringa anspråk, stora gåfvor,
Stränga seder, lena råd.