J! som äfven edra tegar skördat
Af de fält, som lyckan honom gaf,
Har ert hjerta fruktat eller vördat?
Med hvad känsla skåden J hans graf?
Stigen fram i dag, och öfverlåten
Åt den stränga sanningen ert svar.
Men J svären ej — J endaft gråten,
Gråten alla en gemensam far!
Var han sådan, fruktansvärd i striden,
Älskvärd under fredens sälla dar,
Ägde vänner, och dem värdig var;
Har han offrat af den korta tiden
Äfven åt sin pligt en rättvis del,
Prydt och gagnat sina födslobygder:
Då belöne himmelen hans dygder,
Då förlåte himmelen hans fel!
Då må villigt åt hans aska unnas
Denna enda blommas ringa gärd,
Och i dag uppå hans graf förkunnas:
Han var fosterbygdens saknad värd!
Ädle stridsmän! fosterlandets söner!
Om hans lager eder hjessa kröner,
Om hans dygder pryda eder själ;
Då skall edert hjerta finna skäl
Till den högtid, han på grafven njutit,
Han, som bittert vid sin död förtrutit,
Att han icke dog för Sverges väl.
53. VID EN GRAF.
En vördnadsvärd Menniska gömmes
Nu åter i Allmodrens famn:
Och än några dagar — så glömmes,
Kan hända, för evigt dess namn.
Den lotten forbidar oss alla:
Vårt lif och vårt minne är kort,
Och slaget, för hvilket vi falla
Det jagar ock vännerna bort.
Må hända att någon dock finnes,
Som dröjer ännu i vårt fall;
Som äger ett hjerta, och minnes
Den re dliga vänskapens kall.
Som sörjande vandrar till griften,
Och tack ar för lyckliga dar,
Och tackar för delade skiften
Med uttryc k, dem ögat blott har.
Njut, Ädla, som slutat din bana,
De n heder som unnas åt få,
Att segra på menniskors vana,
Att dö, och att nämnas ändå.
Ditt minne skall troget förvaras
I tacksamma menniskors bröst;
Den lön du ej njutit, skall sparas,
Det barn, som du lemnat, till tröst.