Öppne det ljusblåa ögat sig än!
Vis, hur det hvälfves, och mörknas, och tåras,
Då hon blott nämner en bortgången vän,
Då hon är misskänd, och ofortjent såras;
Blott att hon ser något ädelt och skönt,
Huru likt daggperlor tårarne skina,
Huru de glänsa på lagren, som krönt
Stenhammars Laura, Kellgrens Christina.
Gif hennes smak, hennes umgångessätt
Gracerne åter, att troget förvaras;
Gör hennes hjerta allenast den rätt,
Att det förtjenade mer, än försvaras.
Men dessa skona och tjusande drag,
Dem tadlet ej tror, dem ryktet ej känner,
Låt dem först synas en ljusare dag,
Eller ock dö med dess trognaste vänner.
Ack! i den krets, der din morgon försvann,
Der du helst valde att gläda och lefva,
Skall man dig sakna och säga hvarann:
Ja hon är borta, vår älskade Eva.
Ja: du är borta, du lär oss ej mer
Gömma till vintren sommarens stunder,
Ja, aldrig mera ur fönstret du ser
Höstliga månen i Runsalas lunder.
Gubben på Jockis bortgömmer sin bok,
Sedan han läsit det sista, du skrifvit;
Sveper sin harpa i saknadens dok,
Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.
52. Vid Baron LAVE BECKFRIIS'S Graf.
Skall hans snara fall ej öfverraska
Med förvirring någon redlig man?
Falla inga tårar på hans aska?
O! han har förtjent dem, äfven han!
Menniskan, som ser sig dömd att lida,
Och till rof åt dödens hand beskärd
Medborgsmannen, vid sin Konungs sida,
Offra der en lika dyrbar gärd.
Och en mor, som njutit, och än hoppats
Fridsam skugga af den Ek som knoppats,
Och som redan sköt sin krona fram,
Ligger sanslös vid dess brutna stam,
Slagen af den storm, som härjat lunden
Och till natt förvandlat middagsstunden.
Än hans vänner? ja, han vänner ägt,
Trogna som de målas uti dikten,
Hvilkas fordran likväl mindre vägt
Än den alltid redligt fyllda pligten;
Vänner af ett högt och sällsynt slag,
Hvilkas öga, då hans egit släcktes,
Af ett dystert midnattsmoln betäcktes,
Som förrinne vid hans graf i dag!