Enda tröst, som står mig åter,
Och förljufvar mina dar,
Jag din framtid öfverlåter
Åt de faderlösas far.
Med hvart ögnablick du träder
Närmare en farlig verld:
Må, så visst som du mig gläder,
Sjelf du blifva glädjen värd.
Dock, hon styrs af högre lagar;
Lyckan ej af oss beror;
Många, många mörka dagar
Förespås dig af din mor.
Möt dem lugn, och fäll ej modet,
Fyll din pligt, gör godt, och tig:
Hoppet eller tålamodet
Skola jemna mödans stig.
Må Försynen gerna spara
Oskuldens och dygdens lön!
Maj må kall och stormig vara:
Så blir Juni dubbelt skön.
51. EVA LOFFMAN.
Död i Åbo den 16 Juni 1802.
Härjaren kom: och sträckte sin hand.
Se, hvar hon ligger sköflad och slagen,
Ädlaste blomman, som prydde vår strand,
Under en vård af de högre Behagen.
Sårar berömmet din blygsamhet än,
Ädlaste skugga? nej! låt mig dock tala:
Aldrig förböd du en sörjande vän,
Söka en väg, att sitt hjerta hugsvala.
Teckna då, Sanning! dess skuggade drag,
Hur hon var menniska, värd att förlåtas;
Visa ock du hennes renaste dag,
Hur hon var menniska, värd att begråtas.