Och frågar hänryckt utaf dem,
Hvad söta mor har kunnat lofva,
Om ej den bästa Stockholmsgåfva
Är pappa sjelf, som kommit hem?
Och då det ena barnet leker
Med lockarne uti hans hår,
Och då det andra kinden smeker,
Det tredje torkar bort hans tår.
Och då de äldste glättigt skratta
Åt nöjena på Pappas färd:
Går modren att åt himlen skatta
Den qväfda tacksamhetens gärd.
"Du skänker mig en maka åter,
Allgode Gud! min klagan glöm!
En mor är svag, en mor är öm;
Men hon är lycklig, då hon gråter".
Se der en tafla, hvars behag
Sjelf mästarns pensel skulle tåla;
Men, hvilken pensel har väl jag,
Att jag dess skönhet skulle måla?
Hur skulle då ej granskaren
Glad stiga fram, för att mig gäcka;
Se! äfven denne lärlingen
Af ägta färg har fått sin snäcka!
Men du! som, skänkt åt Pindens topp
Och huslighetens däld tillbaka,
Kom, för att fylla begges hopp,
Kom, för att begges sällhet smaka:
Du, som är lycklig man och far,
Och som i egen hydda njutit
Den högsta fröjd, från himlen flutit,
Den bästa sällhet, jorden har.
Du! låna mig utaf ditt snille,
Och af din känsla några drag;
Och handen teckna skall en dag,
Hvad dig mitt hjerta säga ville.
50. AF en Mor till hennes Dotter
på dess 17 Födelsedag den 12 Maj.