Och der till tidsfördrif ibland
Jag vågat några taflor rita
Åt dem, som grymt ej förevita
Mitt hjerta felen af min hand.
Jag kommer att din hjelp begära,
Då jag en tafla teckna bör,
Som lyckligt tecknad, säkert gör
Min högsta vinst, min enda ära.
Det är en far, som kommer rörd
Från bullret till sitt lugn tillbaka.
Till goda barn, en trogen maka,
Och hyddans ro, och tegens skörd.
Med solen i sitt tjell han träder,
Och sprider dubbel tjusning der,
Och aldraförst den siskan gläder
Som ännu ensam vaken är.
Med kyssar han sin maka väcker,
Som nu som bäst i drömmen ser,
Hur hennes man om räddning ber,
Och handen utur djupet sträcker.
Med fasa hon ur drömmen väcks,
Och lemnar lägret med förvirring,
Och märker ej sin sköna irring,
Och för sin makas blick förskräcks.
Men slutligt vaknad ur sin dvala,
Hon ser med häpnad honom an,
Och hennes tunga kan ej tala,
Och ögat icke gråta kan.
Men fåfängt vill hon honom trycka
Med tjusning till sin ömma barm;
De glada barnen, arm vid arm,
Ur hennes famntag honom rycka:
Och under gråt och under skratt
De ropa på den Stockholmsgåfva,
Som söta mor dem nödgats lofva,
Och som de drömt om hvarje natt.
Men fadren uti ringen dröjer,
Af hvilken ljuft han fängslad är,
Sitt ena barn kring halsen bär,
Och på sitt knä det andra höjer.