Må läsarn gifva sig tillfreds!
Om man ej hann till Zeniths spets
Och öfversåg den vida verlden,
Från solens höjd hit ner till vrån;
Om ingen promenad i mån,
Och ingen dans i andeverlden,
Förtjusade den svåra färden;
Om man på själens andlighet
Med händerna ej kunde taga,
Ej insåg tingens verklighet
Skild från de syner, som bedraga;
Så såg man likväl mycket mer,
Ja ganska mycket mer, än andra;
Ty den mot höjden sig beger
Naturligtvis långt mera ser,
Än de som qvar i dälden vandra:
Och tog för öfrigt sitt parti
Det klokaste, som kunde vågas
Att aldrig tyst och svarslös bli
Vid hvad på jorden kunde frågas.
Men var det icke högst fördömdt,
Att hur man opp från jorden sträfvat
Och mellan idel solar sväfvat,
Så hade man det språk förglömt,
Som taltes ner i dödligheten.
Och icke nog, att allmänheten
Ej minsta ord af dem förstod:
De kunde ej förstå hvarandra.
Den ena skrek emot den andra
Med myndig röst och hetsigt blod.
Knappt hann den ena construera,
Förrän den andra sönderref;
Tills ingen trefs i Tornet mera,
Som blott en stolt ruin förblef.
67. EN LITEN LÄXA TILL ASPASI.
Du hör ej loford, Aspasi;
Nej, du är nöjd att dem förtjena;
Och skall du ändtlig smickrad bli,
Är det af spegelns grace allena.
Du mins en dag, då bland attrapper
En ståtlig ode till dig kom;
Men den fick afsked på grått papper,
Och vände ganska snopen om.
Du mins också en elegi,
Så pjunkande och så bedröflig,
Att den bordt röra Aspasi,
Men ach! den fann dig lika höflig.
Skall detta vara modesti?
Kan detta icke stolthet vara?
Ditt samvete, min Aspasi,
På dessa frågor måste svara.
Jag tänkte, jag, att modestin
Stod i en blygsam blick att läsa,
Och ej i denna Spanska min,
Som rynkade din Finska näsa.
Dock, om din blick så viss, som hvass,
På dina nie systrars vägnar,
Gaf tvenne rimmare sitt pass,
Då tror du ej, hur det mig fägnar.
Det borde väl ej fägna mig,
Hvars skinn en dag det torde gälla:
Emedlertid, pris vare dig,
Som slog två flugor med en smälla.