Till det rörande af detta dödsfall bidrog äfven hans makas öde, som nu var andra gången enka i en ålder af några och tjugo år. Om hans likfärd, som skedde genom Carlbergs trädgård till Solna kyrka, skref en närvarande vän till en frånvarande, ibland annat, detta: "De dystra alleerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu mulna himmelen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra hjertan. Knapt var liket nedlagdt i jorden, innan himmelen klarnade, solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande."
Flere skalder hedrade hans stoft med blommor, som ej förvisna; och på hans graf i Solna kyrkogård läto hans vänner lägga en ohuggen gråsten med endast denna påskrift: Choræus. Man har funnit denna minnesvård förmäten. Utan tvifvel skulle den passa äfven för ett snille af första rangen eller för en stor man: den vore då sublim. Nu är den blygsam, liksom dess föremål, och begär ej uppmärksamhet af andra, än dem, hvilkas hjertan Choræus i sin lifstid, antingen som vän, efter predikant, eller skald intagit, och som önska ett svar uppå hans egen fråga:
Hvar är min graf, hvar är det mörka tjellet,
Der jag skall ensam bo?
TILL CHORÆUS.[3]
Striden var så olik. Himlen vann
Stark som Theseus, vänskapen, som han,
Hämtar älsklingen förgäfves åter
Ur den tysta långa nattens famn;
Fåfängt, spanande hans kära hamn,
Klappar hon på dödens port och gråter.
O! hvi blef ett nyttigt lif så kort!
Med hvar ädel dödlig, som går bort,
Flyttar sig en stjerna från hans bygder,
Bryts en dam mot tidernas förderf,
Släcks ett hopp för mensklighetens värf,
Undanrycks ett stöd från unga dygder.
Religionens lärare, hur väl
Gick du vägen rakt till hörarnas själ,
Utan irrsteg kring en molnklädd mening!
Himlens sanning och förnuftets röst,
Öfver dina läppar, från ditt bröst,
fällde fram med känslan i förening.
Och din milda lyra, hur hon böd
Andakt och beundran! Hur hon ljöd
Skaparns, hjeltarnes och dygdens ära!
Tidigt dogo tonerne hon gaf,
Och, vid blicken på din egen graf,
Kanske såg du henne ej så nära.
Sällheten du stegvis skulle nå
Och, lik vandrarn uppför berget, gå
Genom dess afsättningar till spetsen;
Först bland oss du skulle lycklig bli,
Vinna än en grad hos din Sofi,
Och den högsta uti englakretsen.
Du är borta, — jag på stranden står;
Äfven jag skall helga dig en tår,
Äfven jag min röst i chören blanda.
Så, när Guds Profet försvann i skyn,
Stod Elisa qvar med häpen syn,
Bedjande om hälften af hans anda.