W.
VID CHORÆI GRAF.[4]
Multis ille bonis flebilis occidit.
Horat.
Träffad af en Nordisk sommarflägt,
En Hesperisk blomma tidigt faller;
Och behagens ljusa morgondrägt,
Multnar innom griftens mulna galler.
Jordens drömda sällhet, snillets pris,
Friden, hemguden och framtidshoppet —
O! de flydde — O! så flyr den is,
Som en vårflod våldsamt drar i loppet.
O! de flydde. Ja, på tidens sand
Bygg din lycka, grunda dina öden;
Vinka glädjen: — till ett annat land
Vinkar dig, vid glimt af lian, döden;
Obeveklig med sin jernhand slår
Herjaren palats och tjell till jorden,
Snillets son minuter andas får,
När den tanklöse är grånad vorden.
Fåfäng klagan! Fader! oss förlåt
Hjertats suck och saknans qvalda stämma,
Lär i sorgens stund oss le deråt,
Mildra känslan, och dess uttryck hämma.
Lär oss gissa till en högre lag
Och ett sammanhang af bättre öden;
Lär oss tro, att lifvets sista dag
Är ej den, vi falle ros för döden;